Mette Norrie: Island

Översättning: Johanna Bengtsson

Hon vill vara borta innan det blir värre och hyr ut lägenheten till den första som svarar på annonsen, en lång flicka strax över tjugo, med långt vågigt hår och nästan absurt blå ögon. Hon visar sig vara utbytesstudent från Reykjavik, och hon tänker att det är märkligt att hon själv ska upp dit medan Island i sin tur tar över hennes lägenhet.

På väg med flyget tänker hon dessutom att det kanske är fel. Dels att hyra ut till någon hon inte känner, än mer till en som är så ung och vacker. Hon är inte mycket äldre än flickan, men när hon sträckte fram handen innan hon gick kände hon sig plötsligt så sliten; huden stramade och håret blev grått på ett ögonblick. Det är därför hon så ofta svårt att bete sig, hennes drag är som lera, kan ändra sig från en dag till en annan och siffrorna i henne gungar, en årstid faller bort.

Från flygplatsen tar hon en taxi in till Reykjaviks centrum. Det är januari och hela staden står och fryser. Hennes moster Janes hus ligger tryggt inklämt mot gatan. Jane själv tycks alltför stor i dörren, krossar henne nästan när hon slår armarna om henne.

– Du har blivit så vuxen säger hon och kramar hennes axel, frågar om hon är trött efter resan. – Ja lite, svarar hon, ser sig om i vardagsrummet. Det ser mysigt ut på ett sätt hon inte föreställer sig att någon tänker om hennes lägenhet.

Jane har gjort kaffe och verkar besviken när hon säger att hon hellre vill ha te, hon märker hur hon redan börjar känna sig besvärlig. Det finns hembakade småkakor i en skål på bordet, omsorgsfullt upplagda. Om det hade varit de billigaste från en lågprismarknad som smakade unket hade hon kunnat äta en, men nu är det omöjligt, magen har blivit ett låst skåp, och hon kommer aldrig att kunna förklara det för henne. Du tänker för mycket, skulle Jane säga, som alla säger, men inte längre med det uns av respekt som en gång kunde finnas i en sådan kommentar.

Jane hämtar nyckeln till sommarstugan, som ligger längre norrut, och frågar henne om hon är säker på att hon vill låna den, där är så tyst såhär års. – Det gör ingenting svarar hon och tänker att ordet tyst irriterar henne, för det är gulligt, och gulligt påminner henne om böcker och böcker påminner henne om allt som inte finns i verkligheten.

Hon säger att det bara är tills hon blivit färdig med uppsatsen, att luften är friskare här uppe, allt är på något sätt större, det är något hon hört i ett naturprogram en gång. Så pratar de lite om uppsatsen och studierna, och hon tycker om att sitta och prata sådär, att föreställa sig att någon betraktar dem som i en film: Där sitter en kultiverad medelålders kvinna med sin begåvade systerdotter, där sitter de och talar om fina och kloka saker. Som när man står i ett hörn på en fest med musiken och kropparna och det flimrande ljuset och plötsligt fylls av en märklig glädje å festens vägnar även man själv knappt är en del av den.

Jane lyfter upp hennes resväska och bär ut den till bilen. Deras andedräkt hänger i luften. Hon har gett henne en fånig pälsmössa som hon trycker ner över hennes huvud medan hon säger att hon inte förstår varför hon inte tagit med sig varmare kläder. – Du som annars är så klok, trodde du att det skulle vara som dansk vinter här uppe? ler hon. Hon rycker på axlarna, sätter sig och spänner fast säkerhetsbältet, trycker väskan med datorn tätt mot sig. Hon är alltid orolig för att någon ska stjäla den och läsa alla pinsamma romanutkast hon skriver på i stället för uppsatsen. Jane startar bilen och frågar om hon inte ska ta körkort snart, och hon mumlar kanske och känner sig så liten i sätet, en slags vrede i bröstet. Kanske har hon alltid varit sådan; ett tyst och oroligt barn.

De kör genom det svartvita landskapet – Titta, där är bergen, säger Jane som en turistguide, och hon tittar artigt ut genom fönstret, de påminner henne om något hon inte kan berätta för henne.

Jane har bott där i många år, flyttade dit när hon gifte sig med en islänning som hon senare skiljde sig från. Hon undervisar på en skola i närheten. Hon är snäll mot människor, skulle man nog säga om henne.

Hon märker att Jane sneglar mot henne, den alltid lite udda systerdottern. Hon tänker nog sitt, om hennes vaga framtidsplaner, hennes alldagliga kropp i den noppiga kappan. Kanske vill hon göra som man gör med klassens töntiga tjej i amerikanska collegefilmer, sätta på henne tajtare kläder, ge henne en makeover, se till att hon åtminstone har en chans.

I stället kör hon henne uppför branta backar för att ge henne arbetsro, och hon föreställer sig hur hyresgästen från Reykjavik samtidigt får sina egna möbler burna uppför trappan eftersom hon inte kan nöja sig med det gamla IKEA-skräp som stod där förut. Sedan kommer hon säkert att betrakta det fläckiga golvet, stirra in de tomma köksskåpen, och kanske hitta den den förpackning med kaffe som hon köpte till en vän som skulle komma förbi, men som av någon anledning ställde in och de lyckades aldrig bestämma en ny tid och nu står den bara där till ingen som helst nytta i världen.

Så är de framme vid sommarstugan, blått trä och små fönster. Jane säger att det bara är att ringa om det är något, så kommer hon så fort hon kan. Hon nickar och blir stående framför dörren med nyckeln i handen. Jane säger att man i bland måste vrida om den ett par gånger. Hon vrider en gång och dörren går upp. Hon går in och ser bilen dröja ett ögonblick utanför fönstret. Så kör den till slut, sakta nedåt vägen.


Mette Norrie är författare och bildkonstnär bosatt i Köpenhamn, f. 1984. Hon arbetar bland annat med skönlitteratur och serier. Har tidigare publicerats med prosa och poesi i tidskrifter som Hvedekorn och Slagtryk (DK) samt Kamilla (NO).