Johanna Frid: Ur Sara

8. När Emil sa att han kunde tänka sig att flytta till Stockholm var jag kanske inte lika överlycklig som överväldigad. Det framstod som det jag alltid önskat mig: att någon skulle välja mig före allt annat i sitt liv. Och kanske i synnerhet att en man skulle göra det. Jag gladde mig också åt konsekvenserna av hans val, att vi skulle vara i samma stad. Att det som hände var äkta utåt sett var lika viktigt som dess innebörd. Symboler, skriver Agneta Pleijel, är inte fantasifoster.

SYMBOLER

men hur tar man egentligen farväl?

A DIEU.

Hur gör man för att skära bort ännu levande delar av sig själv?

MANLIGHET OCH SANNING.

Att Emil skulle flytta var så tätt knutet till avsked. Det var en möjlighet att slippa skära bort en ännu levande del av mig själv. En enorm lättnad. Varje gång jag åkte från Köpenhamn grät jag sönder ansiktet medan vi stod och väntade på Stockholmståget på plattform 26. Det var plågsamt att åka baklänges ut ur staden och se byggnaderna och gatorna förvandlas till kulisser. Stoppet vid Kastrup var värst. Eftersom jag hade varit så glad när jag passerade flygplatsen på ditvägen var det nu att få hela den glädjen slängd i ansiktet. En tillrättavisning om att lycka är tillfällig och förbundet med ett avsked.
    Tanken på att slippa det var att bli lätt. När jag hade vilat i lättnaden kom tvivlet. Plötsligt mindes jag att Emil skulle ha flyttat till Oslo. Om det inte hade tagit slut mellan honom och Sara hade han varit i Oslo idag. Han skulle ha bott i ett norskt kollektiv och gått med drömmande min längs Karl Johans gate, kanske i toppluva. Det var med andra ord lätt för honom att planera flyttar mellan skandinaviska huvudstäder. Kanske ville han bara turnera runt de nordiska länderna. Skulle han säga till en finsk tjej nästa år att han gärna ville flytta till Helsingfors? Han förnekar naturligtvis detta, eftersom det vore absurt.
    Jeg flytter til Stockholm fordi jeg rigtig gerne vil være med dig, försäkrar han.
    Men du hade kunnat vara i Oslo nu, påpekar jag ologiskt.
    Jeg tror ikke det hade fungeret særligt godt, säger han. Det havde slet ikke fungeret.
    På kvällen gråter jag länge. Mellan snyftningarna som fastnar i halsen, i bihålorna, lyckas jag förklara: Jag vill ju bara vara speciell.
    Upprepningens fasa är fundamental i varje relation. En kärleksrelation konstruerad efter rådande normer bygger på avgörande milstolpar: gifta sig, skilja sig, skaffa barn, hus – alla attribut som på ett sätt framställs som exklusiva. Giftermålets ja ska vara för evigt, men eftersom vi lever i verkligheten och inte kan kontrollera evigheten så blir det ibland kortare än så. De monogama begreppen är motsägelsefullt nog möjliga att upprepa. Det som ska vara slutgiltigt och speciellt går att upplösa, för att sedan repriseras i en ny konstellation. Det behöver inte ens handla om giftermål eller något dramatiskt: man kan ligga på någons säng, en kærestes säng, och fundera över hur många som legat där tidigare. Jag antar att det inte ska ta udden av det som sker i nuet. Förbindelser eller relationer som en gång framstod som eviga ska inte dämpa det fantastiska i nästa relation som ska vara för evigt. Kanske är det ett förmildrat evigt, med en kortare efterklang, men det kan också vara förhoppningsfullt. Det man hänger sig åt och njuter av förringas inte av det man gjort tidigare. Det reduceras inte till en blek kopia av tidigare kärlekar, tidigare samlag, tidigare milda svärmödrar som ger dig omsorgsfulla födelsedagspresenter – eller vad det nu kan vara.  Ändå är det svindlande att vara nära någon och inse: det här har jag gjort tidigare. Det är också spöklikt att följa i någon annans upptrampade spår. Kanske en stig i svärmoderns trädgård. Kanske är ångesten inför att kunna ersättas, eller rädslan för att inte vara speciell, bara ett fåfängt memento mori.

9. Emil frågar om jag vill att han ska låta bli att träffa henne för att jag tror att de ska ha sex. Tanken har inte föresvävat mig. Sex har bara varit en del av en större helhet som är ännu mer intim. En själarnas förening på Københavns hovedbanegård leder väl förmodligen till sex. Möjligen via ett hotellrum. Jag älskar Hovedbanegården. Den är romantisk som tågstationerna i Europa, löftesrik och fin de siècle med höga valvkonstruktioner. Man är bara ett tåg från kontinent. Att få syn på någon i folkvimlet, det rätta ansiktet som står i oset av pølser och doften av wienerbrød, bland grupper av ungdomar som ska på handbollsturnering och stadiga danska tanter som ska ta tåget till Jylland – där står Sara och lyser. Den enda i folkhavet som inte är suddig. Sex är en marginell fråga, men jag förstår inte varför de inte skulle ha det. Hur skulle han kunna träffa Sara utan att ha sex med henne? Jag förstår Emil. Jag förstår alla som rört vid henne. Jag kan inte föreställa mig hennes kropp men förstår att den är underbar. Slank. Stark. Livskraftig.

Å andra sidan ligger Hovedbanegården sjutton minuter från Hyllie.

10. Han frågar om det blir lättare om han ringer mig innan de ska träffas. Han berättar en anekdot om att hans terapeut inte tycker om när hennes man ska på julefrokost och att de därför har en överenskommelse om att han alltid ringer henne innan han går dit. Gåtfullt. Jag föreställer mig vår version av telefonsamtalet – Emil i en telefonkiosk, livliga stadskulisser, vänlig, en normalfungerande person, jag avvaktande och sinnesrubbad – och får en stark förnimmelse av de ångestladdade timmarna efter samtalet. Vad är tanken att man ska göra när man lagt på? Ska jag ligga på min säng och för min inre syn se dem vandra hand i hand på Köpenhamns gator? Ska jag ut och springa? Låtsas vara någon annan?
    Han frågar om det blir lättare om de ses på ett café.
    Han frågar om det blir lättare om jag följer med.
    Han frågar om det blir lättare om han ringer både före och efter.
    Förslagen fyller mig med en outsäglig fasa. Inte för vad som ska hända mellan dem, utan för vad som skulle hända med mig. Är detta en tonårig narcissists version av ångest inför att få ångest?
   När veckan lider mot sitt slut har inga beslut fattats. Det råder en bräcklig vapenvila. Emil har inte bestämt att han ska träffa henne. Han har inte bestämt att han ska låta bli. Jag är kvar i radhuset. Emils föräldrar kommer hem och vi låtsas som ingenting. Jag låtsas som att jag inte smällt i alla dörrar och slängt pølsehornsdeg på golvet. Jag ler blygt mot hans mamma och beundrar hennes halsband från Georg Jensen, glänsande trianglar i ring runt halsen. Jag undrar om hon kan se på mig att jag är en sämre flickvän. Jämför hon mig med Sara?
    Hun er sød nok, hun Johanne, men som Sara er hun jo simpelthen ikke…
   Det är viktigast för mig att hon tycker om mig, eller åtminstone accepterar mig. Emils far bekommer mig inte, han är som fäderna till mina vänner brukar vara – distanserad, praktisk, drar obegripliga vitsar som får hans familj att sucka. Män i hans ålder gör mig konsternerad. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem. Jag vill inte verka uppkäftig, eftersom det skulle göra mig till inte bara en dålig flickvän utan också en dålig kvinna. Jag vill inte le för mycket eller vara allt för tillmötesgående av rädsla för att det ska uppfattas som en sexuell invit. Eller åtminstone vagt flörtigt. Jag gör mig så liten och neutral som möjligt. När vi ska säga hejdå skakar jag och pappan hand och Emils mamma och jag kramar varandra. Jag undrar om jag kramar henne på fel sätt, dröjer mig kvar för länge mot hennes kropp och får henne att undra om jag längtar efter en lesbisk erfarenhet med en äldre kvinna.
    Hun er vel sådan okay, hun Johanne, men hun virker have nogle problemer med det intime..?

Det är svårt att förhålla sig till vuxna och deras funktionella familjer. Genom bussfärden tillbaka genom Danmark – grönt, vått, grå himmel – funderar jag på hur jag ska klättra tillbaka över stupet. Det handlar bara om en kraftansträngning, ren viljestyrka. Man har inte roligare än vad man gör sig. Ingen har gjort något intrinsikalt eller djupgående fel förutom jag själv. Ondskan ligger bara i betraktarens öga. Det verkar som att jag måste slita ut ögonen och stampa på dem, men om det är det som krävs… Emil somnar i sätet bredvid mig. Hans andedräkt är frisk och söt som hos ett litet barn.

11. En liten prinsessa av Frances Burnett Hodgson berörde mig starkt som liten. Huvudpersonen är en flicka vars far är stationerad i det koloniala Indien. Hon blir lämnad på en internatskola i London, där hon står ut ur mängden bland de klunsiga brittiska eleverna. Hon är liten och tankfull och läser många böcker. Rektorn avskyr henne från första stund, och tycker illa om hennes sätt, hennes dyra kläder, de fina rummen hennes pappa har betalat för. Samma dag som man på skolan firar hennes elfte födelsedag med ett stort kalas, med tårta och presenter, meddelar faderns advokat att hennes pappa har dött. Han är dessutom utblottad. Festen får ett abrupt slut. Flickan får på nåder stanna kvar på skolan, men nu som piga. Hon får flytta upp på vinden bredvid pigan Becky; Becky som brukade städa hennes rum och förstulet sitta i utkanten av kretsen av lyssnande barn när hon berättade sagor. Så småningom kommer hon – genom sagans mirakel – i kontakt med en av faderns goda vänner, som hela tiden letat efter henne, och det visar sig att fadern inte alls var utblottad. Hon får tillbaka de vackra klänningarna och de fina rummen, och får dessutom en kärleksfull extrafamilj på köpet. Och så visar det sig att hon hela tiden var en riktig prinsessa. Flickans namn är naturligtvis Sara.
    Avsnittet som var det vackraste och det sorgligaste var avskedet mellan Sara och fadern. De har tillbringat några härliga dagar i London, men nu ska han åka tillbaka till Indien och lämna henne efter sig. Sara varken beklagar sig eller gråter, för hon förstår att hennes pappa måste fara iväg, men innan han tar droskan ner till hamnen ”håller de hårt om varandra, och omfamnar varandra som att de aldrig ville släppa taget.” Som barn är det hjärtskärande sorgligt att föreställa sig att en förälder åker till Indien för att aldrig komma tillbaka. Det är kanske det sorgligaste som går att föreställa sig. Och Sara förlorar inte bara sin enda familjemedlem. Hon lämnar bakom sig landet där hon växt upp, sitt hem och en älskad barnsköterska. Med hjälp av sin fantasi, sin säregna personlighet och inte minst faderns förmögenhet och alla de privilegier den för med sig, lyckas hon etablera en tillvaro på en plats där hon är fundamentalt ensam. Även om fadern inte är där och låter henne vara solen  hans värld ser hon fortfarande sig själv som hans prinsessa. Den elaka rektorn behandlar som en prinsessa, och de andra flickorna ser hennes dyrbara leksaker, hennes många böcker, hennes särskilda förmågor men framförallt hennes persona som prinsessa. Hon är fortfarande speciell. I sina egna ögon och i andras. När de konkreta attributen försvinner ter hon sig fortfarande som en prinsessa. Hon minns att hon är speciell, trots att hon svälter och tänder brasor åt de äldre flickorna. När hon genom ett under får tillbaka det som hela tiden rättmätigt varit hennes har ingenting egentligen förändrats. Sara är en prinsessa utan sin far, utan sina klänningar, utan sina särskilda förmåner. Kronan på hennes huvud har hela tiden varit lika äkta eller lika imaginär. Hur svår är den upplevelsen? Vilken nöd lider Sara egentligen? Avskedet är äkta, och sorgen är äkta. Men avsked och sorg hör livet till. Vilka andra flickor på skolan har varit med om en stor förlust? Vilka andra har suttit och hållit hårt om en förälder som aldrig kommit tillbaka? Smärtan hör livet till. Vi är bara olika rustade att hantera den. Och Sara vet hela tiden att hon förtjänar bättre. När hon inte får någon mat och fryser på den kalla vinden vet hon att hon i själva verket är en prinsessa. Hennes värde avgörs inte av det hon får; hon bär på en självkänsla som är grundmurad. Och efter ett tag kommer hon att fortsätta bli älskad, för att hon tidigare har varit det. Berättelsen är ett exempel på en fatalism som för Sara är hoppingivande och för kökspigan Becky fullkomligt desillusionerande. I slutändan får vi alltid det vi förtjänade från första början.
    Jag menar inte nödvändigtvis att vi allesamman är antingen en Sara eller en Becky. Förhoppningsvis har de flesta av oss lite av varje inuti. Men det är smärtsamt de stunder man reduceras till att vara Becky: när Sara återvänder till de uppvärmda salongerna medan man själv står tomhänt kvar på vinden. Det är en rollfördelning som är orättvis, oavsett hur självpåtagen den är. Varför har hon något som jag saknar? Det behöver inte vara en jämförelse. Det kan vara en blick. Något relationellt som inte är ömsesidigt. Sara tycker synd om Becky: för att hon fryser, för att hon är ful, för att hon inte har några vackra kläder. Tycker Becky någonsin synd om Sara? Kan de någonsin mötas i det de har gemensamt?
    I Hodgsons berättelse, och i min, är Sara älskad som en prinsessa, beundrad som en prinsessa, avundad som en prinsessa. Och i Hodgsons fall har hon också självbilden av en prinsessa. Båda våra Saror är fiktion: karaktär konstruerade i syfte att berätta en berättelse. Och eftersom Hodgsons Sara kom först är det möjligt att jag omedvetet har modellerat min Sara efter hennes.

12. De träffas inte. Jag vill att det ska vara ett beslut som kommer inifrån Emil, ur en insikt om att han faktiskt inte vill träffa henne, och efter ett tag säger han det också. Då är det för sent. Då har jag redan tryckt på utifrån så länge att ett sådant beslut omöjligen kan komma inifrån. För honom är det ingen konflikt. För mig är det det, och jag försöker lägga den på is, eller kanske snarare gömma undan den. Jag bestämmer att jag inte får titta på Saras Instagram. Inte prata om det med Emil. En timme innan jag ska sova ska jag lägga undan mobilen, etc.
     Jag klarar det här. En övning i självbehärskning.
  Dagar, veckor går och jag håller mig på den smala vägen. Åker tillbaka hem till Stockholm, upptar mina studier. Jag tänker inte på vad träningsexperter i tidningar alltid säger: att man ska börja lugnt med en ny regim, inte gå för hårt ut och pressa sig själv. Då riskerar man skador. Och framförallt att tröttna.
   Jag är lycklig över att Emil har flyttat till Sverige och bor i ett vidrigt råtthål ute i Vällingby. Att han inte vill att vi ska bo tillsammans är en besvikelse, men en förväntad sådan. Det är som det brukar vara. Att någon är beredd att flytta hela sitt liv för mig är vad som bryter mönstret. Att få allt det som normalfungerande personer verkar få i relationer… Jag och mina vänner är rörande överens. Emil är bra, han är en bra pojkvän, han är snäll, stabil. En äldre väninna säger att det är bra att han är en sån som tar det lugnt, att han inte låter mig driva på. Han vill inte ta hand om dig, säger hon, han vill att du tar hand om dig själv. Rollerna är fördelade: jag är den orimliga och känslosamma, Emil den förnuftiga och ansvarstagande. Mrs Rochester, innan det var dags att gå upp på vinden. När jag berättar för mina vänner om något som har hänt, att vi blivit osams, vad som helst, är det från början givet hur det faktiskt förhåller sig. Även om jag är upprörd har Emil med största sannolikhet inte gjort någonting fel. Felet ligger hos mig. Är det för att jag har en svart tumör av ondska i mig? Eller bara för att jag är en äkta hysterika? Allt jag berättar berättas med förbehållet att mina känslor inte är rättfärdigade. Ja, jag är ledsen över att Emil inte vill att vi ska bo tillsammans, men vad hade jag egentligen trott? Jag försöker få strecket av besvikelse att sjunka djupt ner inom mig istället för att stå mig upp i halsen.

13.

I september åker vi till Gotland. Emil har aldrig varit där och vi bestämmer att det är dags för honom att få se den svenska naturen. Min morfar och hans fru (mest hans fru) har ett hus i Fårösund som vi får låna över helgen. Även om vi har otur med vädret är den första morgonen svindlande vacker. Blå, blå himmel och varje gren och blad avtecknas knivskarpt i den klara luften. Det är lättare att leva. Självbehärskningsväder. Vi cyklar ut till vattnet och ser över till något som kan vara Fårö (det är det inte). Efter ett tag börjar det regna. Trädäcket vi sitter på blir prickigt av dropparna och vi cyklar tillbaka till huset. Middag och mjuka soffor, gult varmt ljus som värmer. SVT visar en norsk serie, en skandinavisk samproduktion, som vi ser på kvällen. Som alla inhemska kriminalserier går allt i grått och inleds med bombastiska stadsbilder. Oslo ligger trångt och inkapslat mellan berg och fjordar, ackompanjerat av en rocklåt. Det signalerar oråd. Inte bara den dystra och våldsamma intrigen får mig att må dåligt. Det vassa i halsen kommer tillbaka.
    Emil är fascinerad, fastnar med blicken på skärmen.
   Det der er to sprog jeg kender, påpekar han exalterat, eftersom programmet är textat på svenska.
    Jag nickar.
   Der har jeg været, säger han och pekar på centralstationen, förlåt sentralstasjonen.
  Jag sneglar på honom från sidan, kan inte engagera mig i intrigen som kretsar kring økobrott – pengar är det enda de bryr sig om där borta. Han tycks bubbla av minnen. Att bli mött där? Att ta avsked? Jag har aldrig varit i Oslo. Gardermoen… Tanken ger mig rysningar. Jag inser att jag hatar landet och allt däri. Jag skulle bombat Norge urskillningslöst. Jag tittar på Emil som är uppslukad av män som springer på Karl Johans gate. Eller av norska ljusa minnen. När vi har gått och lagt tar jag fram mobilen igen. Norge tränger sig på. Som en urinvägsinfektion.

Jag hittar Saras mammas instagramkonto och det är en nedstigning i skärselden. Det är att öppna locket till en skattkista eller att gå på en hängbro mellan norska fjälltoppar. Det är så hisnande långt ned. Mamman är en flitig användare av sociala medier. Hon lägger upp bilder från hytten, söndagsmiddag på balkongen, resor till Japan, Sverige, Köpenhamn, #oslove och #elskedenorge. Och bild efter bild av Sara. Sara i hytten, Sara på balkongen, Sara på Oslos bästa restaurang. Hon spelar en slags huvudroll, hon är soloartist – hon tränger ut allt annat ur bilden. Den första träffen när jag googlar Sara visar henne tillsammans med mamman. Det är en vimmelbild. Mamman är en känd journalist och omtyckt radiopratare, av allt att döma. Varför gör det allt värre? Hon har ett program på NRK som verkar vara ett humorprogram. På några bilder poserar hon ironiskt sexigt. Hon är snygg, en norsk Agneta Sjödin fast utan tron på änglar. Och med en skön glimt i ögat. Jag tittar på ungefär femtio sådana bilder och gråter mig omsorgsfullt till sömns.


Johanna Frid, f. 1988, är uppvuxen i Stockholm, bor i Köpenhamn och studerar kulturformidling vid Syddansk Universitet. Debuterar hösten 2017 med diktsamlingen familieepos på ellerströms förlag, i samarbete med Gordana Spasic. 

Sara är en roman om när någons förflutna blir en tredje person i ett förhållande. Den handlar om en känsla som i brist på annat kan kallas svartsjuka.