Mats O. Svensson: Ur Övergreppet

Dag 1, ankomsten.

Jag hade inte varit i stugan på flera somrar, ja inte på flera år tänkte jag, för jag hade inte varit här på hösten, och inte heller på vintern eller våren, fast höstarna, framförallt höstarna här är vackra, men även vintrarna när landskapet är täckt, fullkomligt täckt av snö och vårarna med sina oförglömliga stormar, när jag körde på grusvägen fram mot huset och parkerade bara ett par metrar från ytterdörren som jag inte gått in i på fler år, kanske inte på ett decennium, jag vet inte längre. Men nu var jag alltså här, ja jag var faktiskt här, här där jag så ofta varit, framförallt i min barndom och i min ungdom, på denna plats där jag tillbringat så mycket tid att jag nästan betraktade denna plats, ja denna stuga, som ett andra hem, egentligen mer hemma än någon annanstans eftersom detta var mitt ursprung, inte bara en födelseort som alltid bara varit en födelseort för mig, utan mitt ursprung, där jag känt mig mest levande och där min mor, mormor och morfar samt deras far- och morföräldrar levt och känt sig levande, arbetat, älskat och avlat, och där jag upplevt störst ro. Min födelseort däremot har jag aldrig haft något för, i min födelseort har jag alltid känt en djupt vantrivsel, alltid varit djupt olycklig, och födelseorten i sin tur har alltid vantrivts med mig, stött bort mig som jag stött bort den, när den har stött bort mig har jag stött bort den, och när jag stött på den har den stött bort mig, sakta har vi stött bort varandra och skapat denna ”klyvning” som med tiden växt sig så stor och så djup att det inte längre går att bygga en bro, som bär den till mig, och mig till den, min födelseort alltså, platsen där jag aldrig på riktigt levat. Jag har växt upp där och fötts där, det kan jag inte förneka och det förnekar jag inte, men jag har aldrig levt där. När jag ser och tänker tillbaka på min födelseort ser jag inget annat än ett massivt BB, inget annat än ett stort BB – en födelseort alltså men ingen livsort – lika själlöst och sterilt som ett modernt sjukhus, samma jagade ansikten, samma njutningslösa och hopplösa tillvaro, en plats där allt bara handlar om att ta sig igenom, komma dit och sen lämna; en transitplats av sjukdom, födelse och död, men inget mer än det, inget mer än sjukdom, födelse och död, definitivt och absolut inget mer än det; det hade alltså aldrig varit en plats där man lever och njuter, där man känner sig levande och kan älska. I detta avseende, liksom i flera andra, skiljde sig min födelseort från detta andra hem som kanske egentligen är ett första hem genom att den senare är en plats där man, alltså jag, kan leva, ja, där jag kunde känna mig levande i en djupare mening än att blott existera, en plats där man inte som i min födelseort bara åt för överleva och sov för glömma att man existerade och onanerade för att fördriva tiden, en plats där man vegeterar och existerar men inte en plats där man, så att säga, trivs, där man känner livet inom sig spira, frodas. Jag kunde aldrig leva i min så kallade ”födelseort”, och vem som än besöker denna ort, denna transitplats, märker snabbt hur människofientlig denna ort är, min födelseort alltså, hur den förstör, utplånar människor. Man märker denna människofientlighet direkt om man gå ut på denna transitplats gator, om man tar en promenad, om man besöker stadens butiker eller kanske dess ”rekreationsområden”, man märker stadens uppenbara människofientlighet när man får syn på denna orts invånare, dessa stressade ”individer”, nedbrutna, till randen pressade och plågade människor som stryker förbi, alla dessa människor som bott i denna ort allt för länge och genom att de bott på denna plats och vandrat på dessa gator allt för länge slutat att leva för att i stället bara existera och “finnas till”. De har upphört med att leva för att i stället vegetera och parasitera, på vandra och på jordens naturresurser parasiterar de och denna vegetering har tömt deras ansikten på liv, deras ansikten är livlösa, ögonen glanslösa, ja i det närmaste glanslösa, i princip, så att säga, glanslösa. Trots det – att stadens tömt sina invånare på liv – kunde jag inte, och har aldrig kunnat förmå mig att tycka synd om dessa halvdöda, dystra människor, eftersom de har själva burit detta ”självmord” inom sig, de har själva assisterat bödeln genom sin inskränkthet och sin småborgerlighet har de andligen tagit livet av sig själva och av sina medmänniskor. Med sin inskränkthet och småborgerlighet har de format staden, min födelseort, i lika hög grad, om inte högre, som orten format dem; att bestämma vad som är hönan och vad som är ägget, för att därefter bestämma vilken utav dem, invånarna eller orten, som är ägget och hönan är fullkomligt meningslöst – men trots det ganska underhållande – för allt handlar om växelverkan, eller kanske om en intensifiering, men på grund av invånarnas ignorans och ortens människofientlighet måste jag hata såväl min födelseort som dem som befolkar den, jag hatar dem, deras ignorans, deras löjliga sätt att gå och stå och beställa vin i baren och mat i restaurangen, jag hatar deras inskränkta småstadshjärnor, deras äggskallighet, och jag hatar födelseortens hönsighet, men eftersom jag själv kommer från denna dömda födelseort, eftersom jag är född där och uppvuxen där och liksom en planta fått min näring därifrån och sugit upp dess bruna förgiftade vatten är jag också dömd till ett evigt självförakt, ja självhat, för i mig och i min spegelbild, i mina rörelser och i mitt tal ser och hör jag spåren av denna ort och denna ortsbefolkning. I mig ser och hör jag födelseorten och har förgäves försökt att träna bort denna ort, dessa rörelser, denna dialekt. Träna bort den ur min kropp. Men jag har tvingats att inse att min kropp tillhör denna födelseort i lika hög grad, nej i än högre grad än vad den tillhör mig; min kropp tillhör helt och hållet min födelseort, är fullständigt “i födelseortens ägo”, jag hyr den bara från födelseorten, ett tillfälligt lån, och den stämpel, ja denna kommuns och födelseorts vattenstämpel som täcker ”min kropp”, min så kallade kropp, är omöjligt att tvätta ur och skrapa bort. Ja, jag har försökt att stjäla denna kropp från denna födelseort, kidnappa denna kropp och “föra den till säkerhet”, föra den långt bort, låst in den, satt den i bojor och förvildat den, jag har försökt att stjäla den från dess rättmätiga ägare så som man stjäl en tröja från HM genom att slita bort larmet, men ju mer man sliter bort desto mer förstör man tröjan, man sliter och drar och förstör ju mer man drar och tillslut är man bara en trasa; man är bara denna trasiga och stulna tröja, ingenting mer än en trasa, och när man står där blir allt uppenbart, när man står med denna trasiga och stulna tröja i butiken och försöker lämna butiken blir allt plågsamt uppenbart, ja det är pinsamheten i att försöka lämna butiken med denna trasiga stulna tröja som blir plågsamt uppenbar, ja det är pinsam för en själv och för alla som råkar befinna sig i omgivningen. Man skäms och de skäms och alla skäms över detta faktum att man var så dum att man trodde att man kunde stjäla denna tröja från butiken. Så är livet. En lång och utdragen skam. Skam över kroppen, över sina känslor, skam över vem man är och var man kommer ifrån. Skam över vad man blivit och vart man är på väg. Men framförallt skam över vad man tänker och skriver, om man nu skriver vilket inte är självklart. För att skriva är den mest skamfyllda sysselsättningen. Ingenting, nej ingen annan aktivitet är mer fylld av skam än den att skriva, och framförallt att sitta ensam och skriva och därmed dölja vad man skriver för andra är djupt skamfyllt. Men så länge man skriver måste man dölja det för andra, eftersom motsatsen – att inte dölja skrivandet – är än mer skamfyllt, tänkte jag och tittade upp mot den blå himlen, den röda stugan – en ”idyll” – om man inte döljer utan ständigt visar upp och skyltar med vad man skriver riskerar man att skriva fram en lögn, och göra framställningen osann, man riskerar att göra det största brottet för en skrivande person, alltså att inte skriva fram en ärligt utan en förljugen skrift, alltså en falsk och förljugen skrift, falsk och förljugen i en djupare mening, alltså inte falsk och förljugen som i frasen den röda bilen är blå, eller under långa perioder var jag en fullkomligt lycklig människa som inte bara brydde mig om, utan älskade mina medmänniskor, utan falsk och förljugen i en djupare mening. De som så att säga inte döljer sitt skrivande, utan som mer än gärna visar andra människor att man skriver och vad man skriver, de som så att säga ”skriver offentligt”, som alltså fläker ut sig själv och sin skrift i offentligheten, kan inte skriva sant, de kan inte skriva ärligt, tvärt om, de kan inte skriva sant och ärligt eftersom de skriver socialt, de skriver så att säga för andra och genom att de skriver för andra skriver de för att bli bekräftade och erkända av dessa andra, och detta sökande efter bekräftelse och erkännande hindrar dem från att skriva ärligt. Den som skriver öppet och ständigt och ljudligt pratar och snackar högt om vad och hur man skriver, gör det nästan alltid – jag tror jag vågar påstå det – för att blir bekräftade som intelligent eller god, eller värst av allt: som en skrivande människa. Ingenting är mer falsk än det, att skriva för att bli en skrivande människa, men också att skriva för att bli – eller framstå som – en god och intelligent människa, eftersom så fort som man gör en handling som är menad att vara ”god”, ”duktig”, eller ”intelligent” så gör man den av själviska, utstuderade orsaker; alla riktigt goda handlingar är handlingar som inte syns eller som inte uppfattas som goda. Framförallt är det handlingar som riskerar något. En god handling som inte riskerar något, sätter något på spel, som ditt eget liv, din frihet, stolthet eller anseende, är bara en social handling som syftar till att stärka positionen i den sociala gruppen. I en sådan handling finns ingen ”godhet”, bara flockbeteende, ingen godhet bara själviskhet. Den som skriver för offentligheten eller så att säga för öppen ridå – helt ”blottad” är befriad från skamkänslor; de skriver helt utan skam, med en totalt renons på skam men också och därmed fullständigt förljuget. För deras skrift är en social skrift, snarare än en god, eller ”sann” skrift. Men skammen kommer ändå. Skammen kommer senare när man inser att allt vad man har skapat är förljuget, att hela ens livsverk bara är ett socialt bländverk, att allt man skapat är skapat för att tillfredsställa andra och endast tjänat till att stärka den egna positionen i gruppen. Insikten kan komma tidigt och den kan komma sent och allra vanligast är att insikten kommer alldeles för sent när inget går att ångra eller göra ogjort. Allt som oftast kommer den vid dödsbädden, insikten slår en på dödsbädden när det är för sent för att ångra eller ställa till rätta, det är då den kommer, skammen, när den väl kommer slår den hårt och skoningslöst. Mitt liv har varit ett allt igenom falsk liv. Mitt livsverk är byggt på en lögn mumlar den döende ofta för sig själva, det är ord som inte alls är ovanliga att höra vid dödsbäddar. Allt för vanliga, skulle man kunna säga, och lika ofta kan man höra hur de anhöriga, om det nu finns sådana kvar och om de överhuvudtaget orkat ta sig till sjukhuset, försäkra nej, ditt liv har inte varit falsk, ditt livsverk har inte byggts på en lögn men sådana ord är menlösa, värdelösa för de tröstar ingen förutom den som tröstar eftersom den dödssjuka, den döende plötsligt ser allting, ja hela sitt liv som nu ligger utspänt som en båge framför den, fullkomligt tydligt och klart, eftersom den döende har lämnat det sociala fältet bakom sig och framför sig har den döende bara det absoluta asociala fältet, intet, framför sig. De når ett ögonblick av epifani och mot en sådan dödsepifani kan inga tröstande ord hjälp, för tröst trumfas nästan alltid av sanningen, om inte trösten riktar sig mot att minska betydelsen av innebörden av sanningen – ja ditt livsverk har byggts på en lögn, men vad spelar det för någon roll nu när du ska dö? Men så säger ingen och den döende fylls av skam. Den fylls av skam och gråter av skam och till sist dör de av skam, av all den uppdämda skam de ignorerat genom att bedra sig själva, genom att spela, ljuga och förställa sig. Döden kommer fram och river av masken från deras ansikten och de står nakna och fyllda av skam liksom de två första människorna när äpplet gjort deras blick klar och de blivit människor.

Jag hade alltså kommit till stugan där jag inte varit på flera år, till platsen som är mitt riktiga hem och inte bara min födelseort. Jag hade kommit hit och kände en lättnad, eftersom det att komma hit alltid har lyft upp mig, eftersom jag här kunde leva och känna och vara fri och behövde inte göra mig till, förställa mig eller existera för någon annans skull, bara för min egen skull, något som varit fullkomligt omöjligt på andra platser där jag jämt och ständigt tvingats till att existera för någon annans skull. Leva i någon annans ögon. Leva efter andras regler och kuva mig inför blickar. Ingen tittade på mig här, utan jag kunde fritt andas in den friska havsluften så som jag andades i min för evigt förlorade barndom. Andas med djupa andetag, och se som jag såg i min barndom, med öppna ögon. Känna den lukt som jag inte känt på så många år, på så många somrar, lyssna på måsarna och det brusande havet och få en glimt av den förlorade barndomen, tänkte jag, den förlorade barndomens paradis, tänkte jag än en gång när jag gick upp på den alltför välbekanta verandan med stilla förväntan, samma stilla förväntan som jag alltid har känt när jag gått upp för denna trappa, till denna veranda, sommar och höst, vinter och vår, trots att det nu var många år sen sist, där jag har mina klaraste minnen av mormors vita hår i vinden, hon dricker kaffe, äter sockerkaka, trots att hon inte fick men just därför, av trots, för att hon inte fick äta sockerkaka åt hon inte bara en utan flera bitar av sockerkakan med florsocker pudrad ovanpå, där hon sitter med ansiktet mot solen och nynnar på en gammal psalm eller folkvisa, som om barndomens sånger var hennes enda kontakt med världen. Inte heller i min födelseort hade jag varit på flera år, men det var inget jag saknade, inget jag så att säga ”sörjde över”, att inte vara i, eller ens i närheten av min födelseort var mer av en befrielse; jag hade frivilligt lämnat födelseorten, ja så fort jag fick chansen flydde jag min födelseort, jag flydde den hals över huvud direkt när jag fick chansen, tog mitt så kallade pick och pack och drog därifrån, övergav allt och mina barndomsvänner som egentligen inte vara min vänner, även om jag länge kallade dessa människor för just ”vänner”, och vissa skulle jag nog fortfarande kalla för en vän, eller barndomsvän om jag talade till någon av mina nuvarande bekanta. Men egentligen var den enda anledningen att vi kallades för vänner för att vi alla hölls samman av faktumet att vi var födda på samma fördömda plats, att vi var dömda till samma straff och tvingades avtjänade det tillsammans, jag vet inte vad som hände med dem, men åtminstone jag räknade dagarna tills jag blev frisläppt, ”frigiven”. Jag lämnade födelseorten dagen efter min gymnasieexamen, inte en enda dag extra stannade jag utan försvann direkt utan att se tillbaka, för födelseorten var ju bara ett sjukhus och sjukhuset lämnar man ju när man blir utskriven, ibland dagen efter, ibland redan samma dag. Jag lämnade dagen efter. På sjukhuset strävar man efter att bli frisk så fort som möjligt för att kunna bli utskriven från sjukhuset, liksom alla där, på sjukhuset, strävar mot samma mål, det vill säga att få patienten utskriven, alla göra det, förutom de som resignerat till att dö. Men födelseorten är märklig eftersom den – till skillnad från ett vanligt sjukhus – vill hålla fast vid sina patienter och ja, kräver att de stannar kvar och ger dåligt samvete till dem som lämnar, de som ändå lyckas tillfriskna trots att sjukdomen ligger som ett tungt täcke över alla, en sjukdom som tillåts härjar fritt. De sjuka hatar den som blivit frisk och de friska försöker glömma de sjuka. De som är kvar klarar inte av att dölja sin avundsjuka mot de som lämnat. Den kvarblivna, den som lämnats efter, efterlämnad, efterbliven, den stagnerade hatar den som är rörlig och förflyttar sig, som klarar av att förflytta sig av egen kraft och ”tar sig vidare”. När de stannade gjorde jag motsatsen, jag rörde mig, när de blev kvar lämnade jag, och den klyfta som då skapades mellan min rörliga kropp och deras stagnerade gick aldrig att överbygga. Sedan dess har jag haft vistelseorter och bostadsorter, jag har min födelseort som jag lämnat men aldrig helt kan undfly och min hemort där jag nu äntligen var. Jag hade stannat upp på verandan. Jag hade tagit fram nycklarna. Jag hade än en gång tagit ett djupt andetag, tittat ut över havet, sett ännu en mås. Jag höll nycklarna i handen och rättade till dem och låste upp dörren och genomfors av ett enormt lugn när de välbekanta intryck försäkrade mig om att här hörde jag på något sätt hemma. Ljuden, den höga tröskeln från hallens plastgolv till allrummets breda och grova plankskivor. Här fanns den slitna grå fåtöljen framför den öppna brasan, två bäddsoffor och ett bord, ett väggur, en byrå i allmogestil, en spegel, två porträtt av sedan länge död släktingar, ett par fotografier hängde på väggarna liksom allsköns äldre hushållsgeråd. Man kunde enkelt se musspillningen strödd över golvplankorna, spillning jag var tvungen städa bort, men det, alltså att dammsuga, skulle jag inte göra nu, inte än. I vedkorgen låg det ett gäng vedträn, torra, som tur var, jag kunde fortfarande höra mamma skrika svordomar in i den öppna spisen för att grannen fuktat träna’ och saboterat skorstenen, när hon inte kunde få fyr; hon sitter i väggarna, mamma, hennes lukt, hennes oberäkneliga rörelser, gråtattackerna men också den skrattande munnen, de nyfikna ögonen, den starka, smidiga kroppen som badade i varje väder, och såg så frisk ut under blå himmel. När hon fortfarande var frisk var hon här så länge som hon kunde, från tidig vår till sen höst, eller när hon arbetade, från första till sista semesterdagen. Hon var här tills hon inte klarade av att vara här mer, eller snarare tills hon förbjöds att vara i stugan, förbjöds att vara allt hon tidigare varit och förbjöds att göra allt hon tidigare gjort eftersom att hon inte längre ansågs kapabel till att vara den hon tidigare var, och göra det hon tidigare hade gjort, genom att hon ”drivit för långt bort”, förryckts och förlorat förnuftet; hon hade, sa man ”inte längre alla knivar i lådan”, men man sa också att hon blivit vansinnig; men att inte få vara här ute dödade henne, det tror jag, nej, det är jag fullkomligt säker på, de mördade henne genom att förbjuda henne tillträde till denna plats hon älskade, och så länge hon fick vara här var hon lycklig eftersom detta var även hennes hemort, därför det var hennes mammas och hennes pappa hemort och här, i stugan, hade hon växt upp, och fötts och mått bra, för till skillnad från min var hennes födelseort inte ett helvete utan ett plats där hon kunde leva och där hon kände livet spira i henne, det var ingen dödens ort utan en livets ort, och varje gång hon kom tillbaka levde hon upp, liksom en fisk som sprattlande kippar efter luft på den våta träbryggan och sedan släpps ned i vattnet, ja på samma sätt som vattnet är fiskens ”rätta element” var denna stuga mammas rätta element; här kunde hon andas med lugna andetag och skratta hög när hon drack kaffe, och här kunde jag få en kram utan att den kändes framtvingad utan alltigenom spontant och varm, och genom att den var spontant och varm fick jag också uppleva hur kärlek kändes. Men trots att detta var den enda platsen där mamma inte bara kunde existera, det vill säga arbeta, äta, dona i hushållet och sova, utan även älska, skratta och leva, fick hon inte vara här, till och med uttryckligen förbjöds att vara här för att i stället tvingas stanna på platser som otvivelaktigt gjorde henne sjuk, som krossade henne, platser som förintade allt gott och ljust och fint i mamma; hon tvingades till att stanna över somrarna i min födelseort och hennes arbetsort, att myndigheterna förbjöd henne att resa till platsen som gjorde henne lycklig och tvingade henne att stanna på platsen som förintat henne kommer jag aldrig kunna förlåta dem för, inte heller min pappa kunde jag någonsin förlåta för detta, för han var lika delaktig i förbudet mot stugan och liksom myndigheterna tvingade han henne att ”stanna hemma”, ”tänka på hälsan” och inte ”äventyra något”, det vill säga resa till den enda ort där hon någonsin känt sig hemma. Att stanna hemma och tänka på hälsan var onekligen det som drev mamma bort från sig själv, gjorde henne sjuklig och till sist vansinnig, att ”tänka på hälsan” blev detsamma som att försvinna in i sina tankar, det vill säga sluta sig och vända sig bort från livet, vända sig bort från livet för att i stället vända ansiktet mot sjukdomen, gå fullkomligt in i sjukdomen, inte bara acceptera den utan bejaka den, sjukdomen alltså, bejaka sjukdomen och endast bli och vara denna sjukdom. Vad kunde hon annars göra när det enda alla verkade vilja var att hon endast skulle vara sjukdomen och ingenting annat än sjukdomen, man ville att hon, alltså mamma, endast skulle vara ett namn och en diagnos, det vill säga en räcka symptom i en kropp som behövde föda två gånger per dag, tömma sig var morgon, sömn sju gånger per vecka och motion varannan dag.

När jag klev över tröskeln och såg alla dessa bekanta föremål, kände dess allt för bekanta lukter var det som kom över mig inte endast en känsla av tomhet, utan total och fullkomlig övergivenhet, jag insåg när jag klev över tröskeln och in i det alltför välbekanta rummet att jag var alldeles ensam, det vill säga, en visshet om att jag inte hade någon i denna värld, förutom ett par bekanta som jag träffade högst en till två gånger i månaden, men förutom dem hade jag ingen; föräldralös, barnlös, kärlekslös var jag och vanligtvis gjorde det ingenting, tvärtom var jag helt och hållet nöjd med min situation och min livsföring för det var en situation och en livsföring jag, och endast jag, hade valt, mitt liv var så att säga självvalt, helt och fullt ut självvalt. Jag hade hade aldrig velat ha barn och aldrig – egentligen – velat gifta mig och att bli föräldralös föreställde jag mig alltid som en fullkomlig befrielse, inte en sorg utan en lättnad, men när jag nu steg över tröskeln och satte foten på golvplankorna och såg musspillningen ligga och drälla över golvet visste jag att jag var ensam och jag kände mig, för första gången, ensam och övergiven, övergiven och därför ensam, samt ensam och därför övergiven, och jag visste nu att om döden skulle komma och slå mig ned i detta ögonblick så skulle dröja mellan tre till fyra veckor innan någon på allvar skulle bli orolig, för under en period på tre till fyra veckor skulle jag missa tre av min planerade möten och jag var inte en sådan som brukade missa mina möten, men om jag skulle missa ett möte vore det orimligt att någon skulle reagera så kraftfullt att de skulle få för sig att ringa polisen, men om jag missade inte bara två men tre stycken antar jag, även om det bara är ett antagande, så skulle det väckas en oro hos vissa av mina bekanta och de skulle börja ringa mig, knacka på min lägenhetsdörr och när de varken fick svar i telefonen eller på sina knackningar är chansen stor att de skulle ringa polisen och de, alltså polisen, skulle bryta sig in i min lägenhet och inte finna min kropp hängd i köket – vilket har varit allas välgrundade farhåga – och inte heller dränkt i badkaret – vilket varit det andra alternativet – och de skulle upptäcka att min bil inte stod i garaget och då, kanske man kan anta eller gissa sig till, skulle någon minnas det att jag faktiskt ägde en stuga och utanför denna stuga skulle de se min bil, fortfarande med bakluckan öppen, och i stugan skulle de hitta mig, eller snarare min kropp, redan alldeles för långt gången för att öppen kista skulle vara ett alternativ. Ensam och övergiven… det slog mig och jag slog bort det, viftade undan känslan, rättade på ryggen och ”stärkte mig”, jag försökte stärka mig för att inte duka under ensamheten, förintas och utplånas av vissheten att det inte fanns någon, absolut någon annan människa som skulle sörja min så kallade bortvaro, eftersom än var jag inte där, vid målet, vid accepterandet av den slutgiltiga livsinsikten – att vi dör ensamma och att ingen finns där för, och hos en i livets slutskede, att varje människa oavsett hur älskad hon var dör ensam, i total ensamhet, övergiven av livet; eftersom den döende redan övergivit livet överger därför livet henne i en ömsesidig och fruktansvärt samstämmighet. Jag visste att jag var ensam, ensam och övergiven, att jag lika gärna, ja kanske till och med hellre, kunnat vara död. Det var två veckor sedan mamma dog, ja exakt två veckor, fjorton dagar och åtta timmar sen, hon för alltid somnade in, gick bort med stelnade leder och avtagande andetag, som den sista ”anhöriga”, även om hon sedan länge slutat vara anhörig, för länge sedan försvunnit bort och upphört vara mamma, långt innan hon till slut gav upp andan och kunde försonas med sig själv i döden. Jag hade inte varit där under hennes sista timmar, men så fort som jag fick telegrammet som meddelade mig mammas död åkte jag till sjukhuset. Mamma var som död en vacker uppenbarelse, för som död hade hon på något sätt åter igen blev den mamma som jag velat minnas, när hennes andning upphört och ansiktet slappnat av och den förvridna minen som tatuerats in i anletsdragen liksom förångats, och hennes drag så som jag mindes dem från min ungdom åter trätt liksom i dager och var uppenbarade som i ett trollslag. Även om jag inte var där i hennes dödsstund hade jag länge haft för vana att sitta vid min mors dödsbädd för att lindra hennes ensamhet, liksom min mor för mig satt vid min säng, kysste mig godnatt, och tröstade mig i min förtvivlan över vad sömnen kanske skulle komma att innebära. Hon strök handen öven min kind för att stilla min oro, strök mig till sömns som jag vid hennes dödsbädd ville stryka henne till sömn; och medan jag strök försäkrade jag henne att hon inte skulle vara rädd, och förmodligen ljög jag när jag sa att bortom livet fanns inget att vara rädd för, försäkrade och strök henne om kinden, ljög henne rakt upp i ansiktet – mamma det finns inte något att vara rädd för – en lögn som jag uttalade utan att röra en min, som jag gav henne fullkomligt utan skrupler; det finns absolut inget att vara rädd för mamma, sa jag, minns jag nu, samtidigt som jag försökte stryka henne till hennes sista eviga sömn och samtidigt som jag försökte framkalla denna sista sömn genom att stryka henne över kinden, liksom hon strök mig över kinden för att få mig att somna som liten pilt, så höll sjukhuset henne vid liv med sondmatning och medikamenter; jag strök henne kärleksfullt till sömns och de ruskade bryskt upp henne, slet och drog och skakade i hennes kropp för att hon inte skulle somna in, för att hon ”skulle vara kvar” och inte gå bort. Ja, de höll henne vid liv alldeles för längre eftersom de vägrade att “släppa taget” och låta henne dö så som avlägsna släktingar brukar förvägra den döende att dö, vägrade sjukhuspersonalen inse att mamma sedan länge var döende, och att låta henne dö vore det bästa efter allt läkemedelsvetenskapen gjort, efter alla dessa människovidriga övergrepp de utsatt henne för under hennes över trettioåriga sjukdom, trettio år av läkemedelsvetenskapliga in- och övergrepp, och de var tvungen att försätta till slutet, som om detta att förgripa sig på människor var ett tvång och en besatthet som de var tvungna att fortsätta med ”in i det sista”. Det var som om de inte kunde sluta med att vålla henne olycka, som om det blivit en dålig vana för dem att förgripa sig på hennes kropp och utföra sina vansinniga experiment på henne. De skulle låtit henne dö för flera år sedan. Inte hållit hennes kropp vid liv utan låta kroppen ha sin ”naturliga gång”, det sa jag till dem flera gånger: låt henne somna in, låt kroppen och naturen ha sin gilla gång, hon är beredd på att dö, hon vill dö – eftersom hon inte vill leva; jag la till det sista eftersom de frågade mig hur jag kan veta att hon vill dö, eftersom hon inte vill leva sa jag men de vägrade lyssna på mig, som de alltid vägrat att lyssna på mig.  I stället för att lyssna på mig som ända sedan pappa död känner mamma bäst, istället för att höra min åsikt som stått mamma närmast tycker, har läkarna alltid tagit exakt den motsatta ståndpunkten, de har gjort precis tvärt om mot vad jag föreslagit, och menat att det, alltså det exakt motsatta från min åsikt, varit det bästa för mamma. Om jag har sagt att hon borde få mindre mediciner har de givit henne mer mediciner, om jag förordat och bönat om lägre doser har de i stället ökat hennes dos, om jag bett om att hon ska komma hem har de dragit in hennes permissioner och låst in henne i isolering. De har alltid valt att gå den motsatta vägen, gjort tvärt om med ett resultat som inte kan beskrivas med andra ord än ”fullständigt förödande”. Genom att göra den exakta motsatsen har de förintat mamma, utplånat varje spår av mamma i mamma. De har förintat henne i läkemedelsvetenskapens namn, de har ignorerat förnuftet och medkänsla till förmån för läkemedelsvetenskapens devis – om det finns något vi kan göra, gör vi det – med förödande konsekvenser, inte bara för mamma, framförallt för mamma, men också för hela hennes familj. För mig har den så kallade läkemedelsvetenskapens ingrepp haft absolut katastrofala följder, de har tagit allt min tid och kraft, de har gång på gång slitit mig ur mitt arbete till den grad att jag inte kunnat återvända, de har slitit på alla mina relationer och gjort mig till den ensamma människa jag idag är, de har förbittrat och försurat mig, de har gjort mig skeptiskt till alla former av statliga omsorger där medlidande och empati i det byråkratiska systemet så lätt förvandlas till övergrepp. De lyssnade inte på mig eftersom de inte behövde lyssna på mig. De gjorde det exakt motsatta för att de kunde göra det exakt motsatta, de hade så att säga makten att göra det exakt motsatta. Jag och mamma stod maktlösa inför läkarna eftersom läkarna hade enväldig makt, sanktionerad av staten för att stävja de mentalsjuka. För den sjuke är läkarens ord lag, den sjuke måste böja sig under läkarens ord liksom alla i den sjukes omgivning, trots att dessa ord, denna lag – vill jag mena – kan verka förintande, ja rent av dödlig och vara inget mindre än ett övergrepp mot den sjuke; trots det så måste den sjuke böja sig och acceptera, underordna sig frivilligt, eller kuvas med våld. Det är makt, riktig och reell makt, möjlighet att ge och ta liv, att förinta liv och att ge liv åter, återställa och bryta ned. Mot läkaren och läkarens maktfullkomlighet stod jag, och framförallt mamma, fullkomligt maktlösa och våra protester tog oss ingen vart. Framförallt mammas försök att protestera var fullkomligt fruktlösa, eller nej, det stämmer inte, hennes protester var inte fruktlösa, däremot gav försöken en frukt som inte var söt utan bitter och giftig (det var som om en parasit tagit över trädets fortplantningssystem och ersatt trädets söta frukter mot bittra och skadliga, frukter som inte bar frön utan trädets död i sig); varje försök att protestera, be om läge doser medicin, permissioner, lättare behandling, en öppen avdelning, togs inte som tecken på att hon börjat tillfriskna utan de togs som ett tecken på hennes sjukdom – det var sjukdomen som vägrade och inte din mamma som vägrade – och det var som hon befann i ett kafkaeskt vårdsystem, där varje rörelse, varje ord kan tas till intäkt för en diffus ”skuld”, en skuld man inte vet var den kommer ifrån eller hur man rentvår sig från den, och utan att man begriper varför eller på vilket sätt just det ordet, eller just den rörelsen tjänar som ett tecken på vansinne. Vansinnet förökar sig själv, en gång vansinnig alltid vansinnig, som en pojke som en gång tagits för lögnare alltid blir anklagad för lögn oavsett hur mycket han än försöker bevisa motsatsen – att han talar sanning.

Tecken på vansinne, ett tecken på vansinne, frasen ringde i mina ögon när jag la väskan på stolen och började packa upp. Den enda boken jag hade med mig var Elfriede Jelineks De utestängda, jag hade bara med mig en enda bok och ingen annan läsning. Ingen lyrik, ingen filosofi, ingen fackbok, ingen lättare roman, ingen deckare, ingen av alla mina favoritböcker utan bara denna endaste bok, De utestängda av Jelinek, endast denna och ingen annan; jag tog inte bara med en bok för att min packning var för tung, tvärt om reste jag mycket lätt och hade utan problem kunnat få med två-tre, ja upp till fem böcker till, inte heller därför jag visste att jag inte skulle ha någon tid att läsa eftersom det är inte sant, snarare det motsatta, att jag har allt för mycket tid att läsa, jag hade en ocean av tid framför mig att läsa ikapp alla de böcker som jag inte hunnit, eller underlåtit mig till att läsa, men jag tog bara med en bok för att jag ville koncentrera mig på den, låta den vara det enda som sysselsatte min tanke och kunna ha möjlighet att läsa om den två-tre gånger vilket jag inte skulle kunna förmå mig till att göra om jag hade fler böcker med mig, eftersom jag vet att min karaktär är allt för svag för det, om det finns fler böcker läser jag dem och det är därför jag nästan aldrig läser om böcker hemma, jag läser nästan aldrig om en bok hemma eftersom min bokhylla är fylld av oläst böcker och jag köper ständigt nya eller får nya av bekanta vilka tvingar mig, med sina böner och frågor och sociala påtryckningar, att läsa dem trots att jag egentligen hellre skulle vilja läsa något helt annat, exempelvis någon av alla de olästa böckerna som står i bokhyllan – eller ”bokhyllorna” –, alternativt läsa om några av mina favoritböcker, som jag bra mycket hellre skulle vilja läsa igen än några av de böcker mina bekanta tvingar mig att läsa. Helst föredrar jag att läsa en bok av en redan död människa, någon för länge sedan död och begraven författare, alternativt romaner vars författare inte lever någonstans nära, gärna böcker från andra sidan jordklotet, så långt borta som möjligt, ju längre bort desto bättre så jag aldrig riskerar faran att möta författaren eftersom det – att möta författaren – alltid är den mest pinsamma och nedslående händelsen. Pinsam för man inte vet vad man ska säga till dem och de inte vet vad de ska säga till en. Nedslående för författaren nästan alltid är banal och tråkig och alltid, nästan helt utan undantag är sämre, tråkigare, banalare, mer enfaldig, plattare, fulare, mer frånstötande än sin bok, som oavsett hur tråkig eller dålig boken är aldrig kan – tycks det mig som – vara lika frånstötande eller lika vidrig som författaren själv, författaren som nästan alltid är en obekväm, klumpig och bortkommen figur som man helst vill undvika så att man kan koncentrera sig på författarens bok, som trots att den kan vara urusel, platt och tom – vilka de flesta böcker – om vi ska vara ärliga – faktiskt är –, aldrig är obehagliga att vara nära, utan tvärt om, med sitt strama, vita papper, och sina hårda pärmar nästan alltid, i alla fall i viss grad, något angenäma. Men här, i stugan, min hemort som inte är min födelseort, med bara en bok att tillgå kan jag koncentrera mig på och fullständigt gå in i denna bok, jag kan vara i den, dröja i den, absorbera språket och absorberas av språket, leva i den lika mycket som jag lever i stugan, kokar kaffe, hämtar vatten, tömmer blåsan, öppnar konserver och ser på havets dyningar, eldar i den öppna spisen, bäddar den ena bäddsoffan, går promenader längst vattnet eller upp på det lilla berget, hugger ved och bär in veden. Jag visste alltså att om jag skulle ha flera böcker med mig så skulle det komma att bli, tror jag, är jag fullkomligt säker på, omöjligt att koncentrera mig på denna bok av Jelinek, liksom jag vet att om jag skulle ha en tv så skulle mängder av tid gå åt till att titta på denna tv, sugas in i teven, absorberas av den, fullkomligt gå in i och upptas av denna tv och dess tv-tablå. Inte vara i stånd till att ”slita mig från teven”, trots att jag egentligen inte vill titta, trots att jag sällan njuter av tv, trots att jag i hög grad avskyr det som visas på tv; det är därför jag saknar tv för att jag vet att om jag har en tv kan jag inte sluta titta, jag kan titta flera timmar på tv, glömma bort att gå och lägga mig, missa möten för att jag kollar på tv, program efter program, kanal efter kanal, tills ett varaktigt och ihållande illamående griper sig fast i mig. Jag har längre varit införstådd med att jag är en människa med god smak men en människa med dålig och svag karaktär, och accepterat detta drag hos mig – liksom man med ålder lyckas acceptera de flesta, men inte alla karaktärsdrag, vilket är bland det skönaste med att åldras –, att jag var en svagsint människa, men jag var inte en komplett idiot utan var införstådd vilka konsekvenser detta drag hade på mitt liv, vilket innebar, faktiskt, att jag har möjlighet att korrigera eller ändra mitt liv så att det kan fungera, trots dessa mindre smickrande karaktärsdrag, på ett ungefär – men inte mer än så – på hur jag vill att mitt liv ska se ut, och gestalta sig, utifrån vissa föreställningar om vad som är ett så kallat ”gott och meningsfullt liv”.


Mats O. Svensson, f. 1987, är bosatt i Berlin och verksam som kritiker.

Övergreppet är ett angrepp mot en psykiatriskt omvårdnad som riskerar att falla över i kräkningar av mänskligt värde. Det är en essäistisk, malande och monoton monolog av sonen till det sista personen som lobotomerades i Sverige. Den skildrar en återkomst till barndomslandskapet och en uppgörelse med Sverige.