Katarina Forssblad: Öppet sår

Våren då han lämnade mig gick jag en kvällskurs i litteraturvetenskap på universitetet. En kväll i veckan samlades vi för att diskutera texterna vi läst. Vi satt i institutionens bibliotek, det hela var mycket romantiskt. Sju personer inklusive vår professor, en kvinna runt fyrtio, kring ett avlångt mörkt träbord omgärdat av två våningar med böcker. Temat för kursen var självframställning. Vi läste autobiografier, dagböcker, brevromaner och även de som inte utgav sig för att vara självbiografiska. Vi lärde oss om självframställningens svårigheter: minnenas bedräglighet och upplevelsernas subjektivitet. Vi diskuterade trovärdighet och allmänintresse i de texter vi läste. Jag minns att vår lärare menade att all litteratur handlar om dess författare.
     En kväll, jag minns inte vad temat för seminariet var, pratade vi om Anne Carson och relationerna i hennes böcker. En av de andra studenterna, som annars inte sagt så mycket och som jag tagit för deprimerad, sa då:
     ”Det är som det står någonstans i Makens skönhet…”, hon bläddrade i exemplaret på bänken framför henne utan att stanna på någon specifik sida, ”att… så länge det finns ett öppet sår är den sista tangon inte dansad”.
     Jag upprepade citatet tyst för mig själv. Ett oläkt sår: det lät förhållandevis likt en kliché. Men jag kunde inte minnas att jag hört det förut, trots att jag nyligen läst boken. Under vintern hade jag haft boken på mitt nattduksbord. Den hade inte tagit lång tid att läsa ut men jag hade lånat om den flera gånger, jag tyckte väl om att ha den där. När han sov hos mig, brukade han vara snabbare än jag på att göra sig klar för kvällen. När jag duschade, borstade tänderna, borstade håret, tog bort sminket och satte på mig nattlinne hade han en stund för sig själv i mitt sovrum. Han brukade då läsa Makens skönhet. Att läsa en bok är ett enkelt sätt att skydda sig själv: boken gör att man framstår som upptagen på ett intressant sätt. Det finns en självtillräcklighet i läsakten, ett utestängande av andra. Att han läste min bok var en förmildrande omständighet, att han alltid slutade läsa när jag återvände till rummet var en annan. De kvällarna tyckte jag att läsningen av min bok var ett charmigt drag hos honom. När jag tänker på det så här i efterhand så ler jag. Handlingen har liksom något tillgjort och teatraliskt över sig.
     Anne Carson använde ibland klichéartade uttryck i beskrivningen av förlust och sorg. Inte för att hon inte visste bättre, men för att de var de uttrycken som kom till henne då hon skrev. Hon kommenterade dessa meningar: hon påpekade deras banalitet och löjlighet. Ändå lät hon dem stå. Anne Carson, innehavare av John McNaughton-professuren i klassiska språk vid McGill Universitetet, kunde likna sorgen vid ett öppet sår och hoppet vid en tango. Detta var en aspekt av Carsons författarskap som gladde mig. För i deras enkelhet så fanns det något som var högst uppriktigt och som närmade sig något som jag betraktade som sant.
     För ingenting med min sorg den våren var originellt. Det som drabbat mig formulerade jag i högst enkla meningar. Jag tänkte ”jag kan inte leva utan honom”, jag tänkte ”han var mitt livs kärlek”, jag tänkte ”han har krossat mitt hjärta”. Fullkomligt icke-litterärt. Mina dagboksanteckningar har aldrig varit mer ointressanta och barnsligt formulerade som under denna tid. Men det är inte dit jag vill komma. Saken är den att sorgen såsom jag upplevde den inte behövde formuleras på nytt. Den fanns beskrivet hundratals gånger innan mina egna dagboksförsök. Freud till exempel, beskrev den i texten Sorg och melankoli. Freud beskrev hur människan endast motvilligt ger upp den laddning som finns investerat i det förlorade kärleksobjektet, hur det sker i små och smärtsamma steg. Freud beskrev hur minnen och saker som varit förknippade med personen som förlorats, överladdas med betydelse i denna process. Freud beskrev hur världen i sorgen framstår som fattig och tom. Alla som varit i sorg och som läst detta vet att det är precis så som det går till, att det är komplett och att inget annat behöver sägas.

Allt detta kommer för mig då jag av en slump blivit stående framför Anne Carson-romanen på stadsbiblioteket: Makens skönhet. Underrubriken lyder: ”en fiktiv essä i 29 tangos”. Det är således inte förvånande att metaforen tango återfinns även i boken. Jag vill låna om den för att kunna läsa citatet i dess sammanhang. Sedan min klasskompis reciterade det, har jag burit på en känsla av att jag vill läsa det, få uppleva det. Jag har inte kunnat släppa tanken på citatet. Jag vet att det är bibliotekets enda exemplar som jag har framför mig. Det är alltså detsamma exemplar som jag tidigare lånat och som även han läst. Några av sidorna har fortfarande nedvikta hörn på de ställen där jag böjt ner dem. Jag drar mina fingrar längs omslaget. Detsamma omslag som han hållit i, som han haft i sina händer när han låg i min säng. Rent intellektuellt kan jag dra dessa slutsatser om boken, och på sätt och vis drabbas jag av detta, hur boken är förknippad med honom. Samtidigt är det som om boken förändrats, jag kan inte känna att det är densamma bok, som har något fundamentalt i dess väsen reviderats sedan jag sist hade den hos mig.
     Jag börjar läsa redan på bussen på väg hem. Makens skönhet inleds med beskrivningen av en relation mellan ett jag och ett du, berättat i dåtid. Äktenskapet är avslutat och berättarjaget återger hur äktenskapet varit, hur de träffades och hur förhållandet avslutades. I romanen åker de före detta makarna på en resa tillsammans, till Grekland. Inget blir förstås bättre eller annorlunda av det. De träffades från början på universitetet, han är betydligt äldre och uppvaktade henne. Hon flyttar vilket medför att de två under en period bor långt ifrån varandra. Han skickar brev och presenter. Han skickar en blomsterbukett med tio vita rosor och en röd (mot moderns gillande som tolkade den röda rosen som en symbol för mödomshinnan).
    När han hade kommit så här långt i boken hände det en dag att han hade min hemnyckel. Han hade vaknat efter mig och lämnat lägenheten sist. Efter jobbet skulle han åka ut till sommarstugan vid havet och hann inte lämna över den till mig innan han skulle åka iväg. I mitt kvarter fanns en blomsterhandel, han sa åt mig att hämta den där. Nyckeln fanns i ett kuvert med mitt namn på. Kuvertet var fäst vid en inslagen blombukett. Jag öppnade den. Han hade köpt likadana rosor som maken. Han är den enda som givit mig blommor med en litterär referens.

De gifter sig, de lever tillsammans under många år. I skrivande stund minns jag inte varför deras äktenskap tog slut. Jag minns bara med vilken värme hon talar om den före detta maken. Jag minns hennes sorg. Boken behandlar John Keats idé om det sköna som det sanna, har jag läst om den. Jag tolkar det som att det är detta som berättarjagets konflikt består i: å ena sidan kärleken till mannen och å andra sidan erfarenheten av relationens omöjlighet.
   När jag minns honom som jag älskade så minns jag honom som vacker. Rent utseendemässigt alltså, han var vad många skulle kalla för objektivt snygg. Bortsett från de gånger vi besökte hans mamma och han alltid hade på sig en grön tröja hon stickat till honom någon gång i början av 2000- talet. Den var ful, för att inte säga gräslig, men måste ha burit på någon speciell mening för honom. Jag förstod mig aldrig på relationen mellan honom och hans mamma.

När jag kommer fram till stycket om greklandsresan i romanen har citatet ännu inte förekommit. Jag har nog tänkt att det skulle vara under denna tid i romanen som det hade passat bäst: under deras tillfälliga återförening i en resa och den öppning och de möjligheter som denna resa medför. Men nej, det finns inte här. Jag läser med allt högre koncentration, orden blir alltmer laddade.

Det är konstigt hur sorgen går i vågor. Vissa dagar säger jag att det känns okej nu, att det är stor skillnad, att jag verkligen inte känner mig ledsen på samma sätt. En annan dag kan jag inte motstå att skicka ett sms till honom. Jag skriver: ”Snart glömmer jag dig aldrig”. Jag upprepar det jag skrivit tyst för mig själv, är lite osäker på om jag ska skicka iväg det. Jag kommer fram till att jag är ganska nöjd med min formulering. Meddelandet jag skickar iväg är koncist, poetiskt och känslosamt. Det är tillfredställande att ha kontaktat honom, i några minuter. Sedan blir jag orolig för om han ska svara eller inte. Även om jag inte ställde en fråga så hoppas jag på att han ska svara, ge någon kommentar eller kanske tacka mig. Timmarna går. Klockan är så mycket att han säkert redan sover. Och när han inte svarar kan jag inte längre erinra mig känslan av att något någonsin varit bra.

Jag läser ut boken samma natt. I takt med att den sista sidan närmar sig börjar ett tvivel långsamt växa inom mig. Samtidigt är jag ovillig att helt ge upp hoppet om att det ska finnas där. Sista sidan läser jag oerhört långsamt.

Det är alltså nu det kommer, tänker jag. Jag verkligen anstränger mig för att vara så närvarande i det jag läser som möjligt. Jag vill inte att min läsart på något vis skulle förstöra storheten i citatet och det sammanhang som citatet fanns placerat i. Men nej, det kommer inte. Jag är så vid slutet av sista sidan och citatet finns helt enkelt inte med.

Boken blir liggande bredvid min säng i ett par veckor, tills dess att jag bestämmer mig för att returnera den. Jag tar bussen till Odenplan och kliver in i biblioteket, går långsamt uppför trappan till rotundan, på fossilrika och nednötta trappsteg. Det är ovanligt livligt i biblioteket. En man vid informationsdisken som pratar lite för högt, en kvinna framför en av datorerna som ropar på hjälp. På andra våningsplanet skymtas en skolklass med dess lärare. Jag går mot informationen. Vid disken har den högljudde mannen nu fått sina utskrifter och verkar mindre upprörd. Bibliotekarien tittar på mig.
     ”Jag skulle vilja lämna tillbaka denna”, säger jag.
    ”Tack”. Hon tittar på boken och sträcker fram sin hand mot den. Hon fortsätter: ”Tack. Då tar jag den.”
     ”Skulle jag kunna få ställa tillbaka den själv?”, frågar jag.
     Vi håller nu båda i boken och eftersom att bibliotekarien har nickat ett ”ja” som svar på min fråga så håller jag kvar den i min hand under tiden hon drar fram handscannern och registrerar boken som återlämnad. Därefter går jag fram till hyllan, ett stort C i salens skönlitterära avdelning, och letar mig fram till rätt ställe. Jag för varsamt in Makens skönhet på sin alfabetiska plats, studerar dess rygg en liten stund där den står, vänder mig om och går därifrån.


Katarina Forssblad (f. 1986) är psykolog och går skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Medlem i skrivkollektivet Trosa & Lyrik.