Marléne Zadig: Strukturell integritet

Översättning: Johanna Bengtsson

Dagen då hon sågade soffan i två delar eftersom rummet var för litet för den ringde Barbara Jacobitz sin granne Jeanette för att få hjälp med att välja tyg för att klä om det återstående fragmentet av soffan och sedan gick Jeanette hem och ringde Socialtjänsten, som sade att det inte fanns någonting de kunde göra eftersom excentriskt beteende inte var skäl nog för en utvärdering.

”Men barnen då?” bönade Jeanette, för Barbara drev ett olicensierat dagis i sitt hus, och Jeanette oroade sig för att något skulle gå fel när en så uppenbart galen person hade ansvar för så många unga själar. Barnen i fråga både älskade och fruktade Barbara, som var en manodepressiv, shoppingberoende kombination av Mary Poppins och Oprah med en gnutta Cruella De Vil, och föräldrarna både fruktade och beundrade Barbara för att hon höll deras barn oförklarligt nöjda och medgörliga.

”Om hon inte lämnar motorsågen inom räckhåll för barnen finns det ingenting vi kan göra,” svarade de.
Men, vid det laget kommer det naturligtvis att vara för sent”.

Barbaras man, Manny, en frilansande limousinchaufför, med avlägsna, skakiga band till ungerska maffian, satt för närvarande i fängelse eftersom han ljugit (litegrann) om skatten. Föräldrarna brydde sig inte så mycket om att han satt i fängelse, eftersom det innebar att det inte fanns några män i närheten som kunde förgripa sig på barnen, och faktum var att många av Barbaras skyddslingar var barn till medlemmar i FBIs specialstyrka för barns säkerhet, som när det kom till övergrepp var tillräckligt paranoida för att föredra frun till en brottsling – vars hem och datorer genomsökts av byrån och konstaterats inte innehålla något sexuellt material över huvud taget – framför en situation med en okänd vårdare.

De äldre barnen, över fem år och därför gamla nog att att leka rött ljus/grönt ljus i den inredda källaren utan övervakning, hade vaga aningar om att Barbies man satt i fängelse, men eftersom deras föräldrar inte verkade bry sig (det var ju ändå bara lite med skatten), och eftersom Mr. Jacobitz limousin fortfarande stod parkerad på gatan utanför högaktade barnen honom in absentia; han var deras folkhjälte. På alla foton av honom i huset bar han smoking, så flugor had blivit mycket eftertraktade utklädnadsdetaljer. När de lekte tjuv och polis ville alla vara Mr. Jacobitz, men eftersom deras föräldrar var poliser ville ingen någonsin vara det.

Föräldrarna såg aldrig den söndersågade soffan i fråga eftersom den var placerad i alkoven (inte ett av områdena tillgängligt för snorungar), så dagisverksamheten fortsatte för en tid som vanligt.

Som av en händelse hade Mr. Jacobitz goda skäl att ljuga om skatten, eftersom han var tvungen att underhålla sin frus tvångsmässigt vana att köpa prylar som bidrog till hennes uppfostringssystem, en vana nästan omöjlig att bryta. Huset var översållat med engångsplastpåsar fyllda med tiokronors krimskrams som inte tycktes fylla något annat syfte än att uppta atomer och form. Dessa kunde hon skänka barnen som belöning när hon kom på dem med att göra goda gärningar. Trots att systemet ansattes av beskyllningar om godtycklighet och favorisering bland femåringar-och-uppåt, reagerade barnen med överdriven tacksamhet, för man visste att hon hade plastpåsen som innehöll belöningen – säg ett suddgummi format som en Koosh-boll – i huvudet på ett barn framför de andra när han eller hon inte uppvisade erforderlig tacksamhet.

Förutom sådana smärre incidenter var hennes hem en välkomnande plats för barn, eftersom det tilltalade deras inneboende tendenser att mixtra med saker. Mellanmålen hade inte kunnat vara mer som något som försiggick i ett laboratorium (la-bra-TOR-jum) om hon så hade planerat det med flit. Under förespeglingen att lära barnen att bli självständiga ställde hon fram diverse mat från skafferiet i sina respektive förpackningar och lät dem göra de hopkok de fann lämpliga. Konserverade sardiner, wienerkorvar, salta kex, pumpernickel, hårdost, saltgurka och, eftersom de var amerikanska barn, alltid jordnötssmör. Metoden ledde självklart emellanåt till att fiskar dissekerades på ett förfärligt sätt och att korvarna oftast blev tandpetarskulpturer i form av tetrohedroner, men på det stora hela tycktes barnen njuta av friheten, och man vet inte hur gott ett kex med jordnötssmör och saltgurksansikte är förrän man provat.

Hon serverade barnen juice och mjölk i glasbägare från skåpen (plast för de under fem år). Om hon gjorde detta för att skapa en air av mystik kring mellanmålsupplevelsen och sin person i stort eller för att hon en gång i tiden faktiskt haft användning för bägarna var barnen aldrig riktigt säkra på. Men det fanns rykten, ingen var helt säker på hur hon tjänat pengar i Budapest innan hon emigrerade till USA; det var nästan helt säkert inte barnomsorg.

Strax efter dagen då Mrs. Jacobitz sågat itu soffan dök en flicka på runt tolv år upp på eftermiddagen, tillsammans med gänget som kom dit efter skolan, bärandes på en check på femtio tusen dollar och instruktioner om att hon skulle tas om hand morgon och kväll under resten av skolåret. Lappen påstod att hon var osedvanligt lydig och självgående, och i stort sett kunde ta hand om sig själv så länge hon fick mat och tak över huvudet; kläder och hygienartiklar skulle komma med posten dagen därpå och därefter vid behov.

Barbara övervägde erbjudandet från den okända personen och beslutade att det egentligen inte skulle krävas någon extra arbetsinsats för hennes del – hon lagade redan frukost och middag till barnen vars föräldrar arbetande sent, och flickan, eller Portia som hon kallades på lappen, kunde sova i vilorummet i det stora huset medan Barbara drog sig tillbaka till den anknytande uthyrningsdelen utan att några av hennes rutiner stördes. Och eftersom det fanns ett gediget säkerhetssystem på plats, så att dörrarna kunde bommas igen fjärrstyrt och ingen kunde komma eller gå utan att spelas in på övervakningsfilm och alarmet gick igång – FBI-föräldrarna gick inte med på något annat – skulle det vara helt säkert för flickan att bo själv i huset om natten. 

Barbara hade aldrig haft internatgäster förr, men hon antog att flickan var dotter, kanske illegitim, till någon av hennes mans mer framgångsrikt brottsliga kolleger, och hon kände inte att hon befann sig i en situation, ekonomiskt eller i annat avseende, som tillät henne att tacka nej.
”Kom in, kära barn. Vi har så mycket att göra.”

De andra barnen var ovetande om arrangemanget, vilket var lika bra för då skulle föräldrarna också vara det. Portia pratade aldrig om det, eller om sitt ursprung, varken med Barbara eller med barnen, även om hon omedelbart dök in i rollen som extra barnvakt och frivilligt såg efter de äldre barnen så att Barbara kunde koncentrera sig på de små. Portia lärde flickorna att fläta sitt hår och pojkarna att badda sina små snoppar med ett ark toalettpapper efter att de varit på toaletten för att de inte skulle droppa så mycket på golvet (eller på dem själva) – flickorna hade klagat – och att torka sig där bak tills toapappret var helt rent för att få bukt med problemet med bromsspår i kalsongerna (alla som någonsin varit på en förskola vet att toalettbestyr är ett plågsamt offentligt förehavande). Hennes lärdomar hade dessutom fördelen att sjuåriga Andrews kroppsdoft förbättrades såtillvida att de andra barnen nu lekte i närheten av honom efter att bokstavligen ha förvisat honom till rummets hörn eftersom han luktade som ett blöjbarn. Och som en av de få som kommit i puberteten och haft sexualundervisning i skolan skingrade hon de rykten som florerat i månader om att en man kan gör en kvinna gravid genom att kissa i henne. Hon verkade veta så mycket för att vara ett barn.

För Barbara verkade arrangemanget idealiskt. Portia följde med på hennes många shoppingutflykter, och hon köpte lättsinniga struntsaker, hårspännen och börsar till henne. Vid ett tillfälle en leksakspekines som vaggade med huvudet. Flickan bad aldrig om något, för, som utlovat, hade allt hon behövde kommit med posten dagen efter att hon dök upp, även en mobiltelefon som Barbara antog var till för att hon skulle kunna hålla kontakt med sin målsman.

Trots flickans förmåga att ta hand om sig själv började Barbara tillbringa mer och mer tid i huvudbyggnaden efter stängning, rätta till saker här och där, pö om pö som det föll henne in medan Portia läste böcker eller tittade på tv på den kapade soffan i alkoven, som nu hade fått ett lakan kastat över sig medan den väntade i kön av saker som behövde tas itu med. Barbara hade till exempel plötsligt bestämt att hon ville ha franska fönster i stället för den fula skjutdörren i glas, så hon gick lös på den med en slägga och bytte ut den under en kväll och lämnade den gamla glasdörren lutad mot väggen ute i trädgården vid sidan av huset. Hur som helst lyckades hon aldrig uppbåda viljan att göra det avslutande finliret, så där fanns frilagda bjälkar och golvlister och armaturer saknades, så trots att huset successivt renoverades tycktes det statt i sönderfall.

Under tiden blev Portia en erfarenhetens röst för barnen i källaren, som förklarade för dem vad som skulle hända med deras kroppar när de nådde hennes ålder genom att visa dem ett exemplar av Changing Bodies, Changing Lives som alla elever fått i biologin i skolan. Ett par av flickorna, sexåringar, trodde henne inte när hon berättade att deras kroppar redan hade ett hål som bebisar kunde födas genom, så hon gav dem sin mobiltelefon, satte på funktionen som vänder kameran 180 grader och sade åt dem att gå till badrummet och titta (men inte ovanför toaletten, för då kunde telefonen trilla i). Det uppstod mycket fnissande och knuffande mot skåp när flickorna samtidigt försökte balansera, sära på benen och se skärmen, och när de återvände till gruppen visade en av dem stolt upp ett foto hon tagit av sina privata delar, som Portia klokt nog omedelbart raderade.

Det dröjde trots allt inte länge innan några av FBI-föräldrarna blev obekväma med Portias ovanliga och ständiga närvaro i Jacobitz hus. När en av dem, Andrews pappa, blev tvungen att lämna sitt barn 04.30 för att åka på ett övervakningsuppdrag och upptäckte att Portia redan var där och öppnade dörren för att hälsa dem välkomna, frågade han sin son om flickans familj och vanor, frågor som Andrew inte kunde besvara. Men eftersom han förstod att hans far var mycket intresserad av Portia, och för att han ville undvika ett direkt förhör (vilket hans far jobbade med och därmed var riktigt bra på), berättade han så mycket han kunde komma på. Hon hade lärt dem att torka sig bättre på toaletten. Hon hade lärt dem hur föräldrar gör bebisar. Hon lät Charlotte och Alice ta bilder av sina bebishål. Hon hade visat dem nakenbilder ur en bok hon fått i skolan. När Andrews pappa hittade ett mjukt könshårstrå i sin sons kalsonger när det var dags att bada den kvällen skaffade han en akut rannsakningsorder för att söka igenom Jacobitz  hus samt förhöra flickan, och ringde alla föräldrar och berättade vad han fått reda på.

När inget av barnen dök upp på dagiset dagen därpå undrade Barbara om hon glömt en eller annan mindre amerikansk högtid, som hon en gång gjort med Columbus-dagen under det första året hon hållit sitt hem öppet för barnen. När Andrews far och flera andra FBI-agenter – alla med brickorna väl synliga – dök upp på tröskeln och bad att få prata med Portia hörde flickan dem prata från köket, gick in i badrummet och låste dörren. När agenterna sparkade in dörren var ingen där.

Mrs. Jacobitz var lika bestört som de, för på övervakningsbanden syntes ingen varken komma in i eller lämna huset. Som bevismaterial samlade agenterna in gyllene hårstrån från tältsängen Portia hade sovit på, flickans telefon, hennes ryggsäck (som bara innehöll blyertspennor, tomma mappar och blanka anteckningsböcker), samt lappen flickan haft med sig till Barbara när hon kom. Ingen trodde på kvinnans berättelse, att hon inte vetat var flickan kom från eller vem som skickat pengar, men eftersom de hade inte tillräckliga bevis för att kunna anhålla henne gick de därifrån med bevismaterialet (inklusive bägarna från köksskåpen) och höll huset under övervakning dygnet runt, inifrån och utanför, för att hitta flickan som inte borde ha kunnat smita iväg oupptäckt.

Barbara var bekymrad över agenternas anklagelser mot Portia. Hade hon utnyttjat barnen? Nej definitivt inte, för hon var bara en förtjusande flicka, ensam och vilsen som oss andra. Hårstrået måste ha trillat ner från en av de gemensamma toaletterna. Barbara visste inte vart i huset hon tagit vägen, men misstänkte att Portia gömde sig någonstans inuti själva väggarna.

Hon började gå runt och knacka försiktigt på gipsplattorna, borra hål lite hipp som happ om hon tyckte sig höra något prassla, eller andetag från andra sidan, allt medan hon ropade till henne, berättade att allt skulle bli bra, att hon inte hade något att vara rädd för och att hon älskade henne mer än någonting annat. Till och med livet självt. Vid ett tillfälle tog hon fram ett stetoskop från en väska i garderoben och hasade genom rummen och lyssnade på väggarna som om hon undersökte insidan av en best som svalt henne hel. 

Hon knackade morsekod på vattenledningarna, utan att tänka på att ett barn i hennes ålder förmodligen inte lärt sig sådant. Hon lossade golvbräderna, ställde fram mat när hon kände på sig att det behövdes, och gick så långt som att slå in väggen som delade vilorummet från alkoven för att hitta Portia, vilket fick fördelen att rummet blev betydligt större, vilket hade varit en del av problemet från första början, även om den halva soffan nu var för liten för rummet och hon skulle behöva kasta ut den helt och hållet.

Agenterna såg alltsammans på sin övervakningsutrustning och ringde socialtjänsten eftersom kvinnan uppenbarligen var galen.

De lät anhålla henne för vanvård av barn dagen därpå, då en närmare undersökning av huset hade avslöjat frilagda sladdar och vägguttag, söndersmulat spackel och otillräckligt blyfilter för ett hus byggt före 1950. Hon placerades på psykiatrisk avdelning för tvångsutvärdering.

Andrews pappa, Agent Schnide, gjorde en rättsteknisk undersökning av flickans telefon, men den hade varken använts för att ringa eller ta emot några samtal.  Han återskapade filen med bilden av flickornas privata delar, men med tanke på vinkeln verkade det vara en selfie. Könshåret från hans sons kalsonger matchade de från Portias säng, men han kunde inte få fram någon annan information från sin son om det olämpliga beteende flickan anklagades för, trots att han både var expert på barnmisshandel och förhörsteknik.

Hade hon rört hans kön? Ja, hon hade visat hur man torkar sig bättre – hade inte Mamma märkt hur rena hans kalsonger var nu? – han var mycket stolt. Hade hon blottat sig för något av barnen? Nej. Trots att han hade sett alla de andra flickornas privata delar från midjan och ner eftersom de alltid klättrade över varandra för att komma fram till badrummet på samma gång kunde han inte minnas att han någonsin sett Portias.

Lappen som Portia hade haft med sig är hon dök upp var skriven med ett barns handtil, och checken kom från en verksamhet som verkade vara en front för penningtvätt, även om de finare detaljerna rörande vem som låg bakom den förblev dolda. Ingen hade anmält ett barn saknat.

Bägarna innehöll spår av lithium, men toxikologen som konsulterades hävdade att det inte var i en högre koncentration än vad som förekom i vanligt mineralvatten, fast inga sådana förpackningar hade hittats i huset. De hittade hur som helst ett metallurgilaboratorium i stormkällaren, skilt från källaren, genom en hemlig ingång i skafferiet. Att döma av det damm som samlats där verkade det dock inte som om någon gått in i rummet på länge.

De hittade aldrig någon kropp. Till och med spårhundarna verkade förvirrade, sniffade i luften i huset, likgiltigt som om ingenting alls var på tok. Vid något tillfälle skällde en av dem, till synes slumpmässigt, på en skugga eller en spindel.

Agenterna fick tillstånd att riva husets innerväggar, men bakom dem fanns bara mer vägg, och under golven flera lager golv. Och en dag stod huset i lågor. En kemisk brand, sades det.

Efter eldsvådan kom agenterna tillbaka för att gå igenom spillrorna. Skorstenen var naturligtvis det enda som fortfarande var oskatt, och när de såg den ensamma pelaren avteckna sig mot den tomma himlen bredvid det nakna skelettet av en tanig, svart gran insåg de alla på en gång att ingen av dem tänkt på att söka igenom skorstenen.

”Jag sade åt dem att det skulle vara för sent” skrockade Jeanette från trottoaren. ”Det är ett under att ingen kom till skada.”

Limousinen stod fortfarande parkerad vid trottoarkanten, och trots att den var nedsmutsad av aska, hopsjunken på påsiga däck, verkade den lika redo som någonsin att ta sig någonstans, vartsomhelst, om än kanske långsammare än förut. De forna deltagarna vid Mrs. Jacobitz dagis fick nu börja i ett hemskolningskooperativ där, enligt stadgarna, bara mödrar till eleverna tilläts undervisa; agenterna hade inte velat finna sig i en situation där de inte kunde anförtro sina barn åt varandra.

Barbara verkade inte ha något emot den psykiatriska avdelningen, och blev aldrig kapabel till, eller villig att, infinna sig i rätten. Hon fick inte tillgång till elverktyg i slöjdsalen, så hon arbetade främst med pärlor. Hon gjorde halsband till Portia, den dotter hon aldrig haft, och gömde dem runt om i byggnaden – i rören, ihåliga sängstolpar. De dagar då solen sken runt halv tre på eftermiddagen tyckte hon om att sitta och se hur ett band av solljus rörde sig rörde sig uppför väggen tills det lyste igenom en behållare med klara plastpärlor på hyllan och bröts i oändligt små regnbågar spridda över hela rummet.

”Det kommer att driva dig till vansinne,” sade hon till sin terapeut en dag när Barbara hade tagit med henne så att de skulle kuna se det tillsammans.

I bland gjorde hon presenter till de andra patienterna, molekylmodeller av diverse psykofarmaka tillverkade av gelékarameller och tandpetare. De skulle vara någon slags skämt, men det var aldrig någon som förstod det. Ingen förstod någonsin vad de skulle föreställa.


Marléne Zadig är född i Kalifornien och bosatt i Berkeley. Hennes texter har publicerats i bland annat Joyland, Slice Magazine, Green Mountains Review och Front Porch Journal. Hon nominerades till 2016 Pushcart Prize, var finalist i Best of the Net, samt Longform’s Top 5 list of Best Fiction, 2015. Hon nominerades nyligen till 2016 StoryQuarterly Fiction Prize och arbetar för närvarande på en roman om skogsbränder i västra USA.

Strukturell integritet (Structural Integrity) publicerades ursprungligen i Blunderbuss.