Berit Ellingsen: Ur Not Dark Yet

Översättning: Johanna Bengtsson

7. Han bar stativet och kameraväskan till femte våningen och följde därifrån en korridor med förutser till trappan som ledde till översta våningen. Så högt upp dolde natten och dimman, som legat där hela våren och sommaren, utsikten mot parken nedanför. Den formlöshet som fyllde rutan var hur han föreställde sig att det måste vara att vara blind. Inget fullständigt mörker, men en avsaknad av visuella hållpunkter, ett ickeseende. Det fick honom att vilja vända sig mot väggen bakom honom i stället, vars textur såg ut som moln borde, fylld av virvlar, former och abstrakta mönster.
Kaye dök upp, leende, han bar på två pappersmuggar med kartonglock.
”Förlåt att jag är sen” sade forskarassistenten. ”Tänkte att vi båda kunde vara i behov av vår civilisations sanna bränsle.” Kaye räckte honom en av muggarna, kaffedoften steg upp med ångan. ”Jag har några paket socker och mjölkfri grädde om du behöver.”
”Nej tack, det blir perfekt,” sade han, tog muggen och lyfte upp väskan och stativet.
De fortsatte upp för trappan till sjätte våningen, genom det väsande undertrycket ugglerummets yttre dörrar skapade, till det blå ljuset i kapprummet där de placerade kaffemuggarna på skohyllan medan de tog på sig skyddsoverallerna. Han virade dessutom skoskydd runt stativets ben. Kaye låste upp dörren till rummet med mössen, ugglerummet och experimentrummet.
Han ställde ner stativet och justerade benen. I väskan hade han två objektiv för korta avstånd och en lins för svagt ljus, tillsammans med kamerahuset och distansutlösaren.
”Ser bra ut” sade Kaye. De här bilderna är det sista vi behöver till ett par nya publikationer. Som du säkert vet är det ”publish or perish” som gäller inom akademin.”
”Jag har hört något sådant,” sade han, och skuffade undan lite träull med skospetsen för att vara säker på att benen stod direkt på golvet.
”Ta den tid du behöver” sade Kaye. ”Det är ingen brådska. Jag släpper in ugglan när du är klar så att vi kan genomföra experimentet med en gång.”
”Är det något särskilt jag ska tänka på?” sade han och lyfte upp klaffmuggen och såg på Kaye.
”Stå still så länge ugglan är här,” sade Kaye. ”De ljud jag spelar upp kommer att distrahera den, så den borde inte lägga märke till dig. Men få inte panik om den gör det. Jag håller ett öga på dig genom fönstret. Åh, och ha kameran i ljudlöst läge. Visst har den det?”
Han nickade. ”Inga problem.”
”Bra,” sade Kaye ”Jag sätter igång datorerna.” Forskarassistenten försvann ut genom den smala dörren till inspelningsrummet.

Det lilla ljudisolerade rummet, med sina pappersberg och trädsilhuetter, doftade av träull och fågelspillning. Tystnaden var tät, kompakt, han kunde höra sin egen puls. Han valde ett av objektiven för korta avstånd och skruvade fast det på kamerahuset, satte igång kameran, tog av linsskyddet och ställde in kamerans slutare på ljudlöst läge. Sedan riktade han kameran mot trädet och ställde in avståndet så att hela rummet var i fokus eftersom han inte visste var ugglan skulle landa. Han satte på distansutlösaren och tog några testbilder av trädet för att ställa in avstånd och ljusförhållanden. Slutligen ställde han in kameran på höghastighetsfotografi och på att ta flera bilder åt gången. När allt var klart klev han in i hörnet bakom stativet med distansutlösaren i handen och hukade i träullen.
Kaye nickade mot honom genom fönstret och försvann. Han kom tillbaka med en låda med möss, som han bar in i övervakningsrummet för att sedan försvinna igen. Nästa gång Kaye öppnade dörren satt en mellanstor brunsvart uggla uppflugen på hans behandskade högerhand. Kaye rörde sig snabbt mot trädet och höll upp ugglan mot en av de övre grenarna. Efter ett ögonblicks tvekan steg fågeln över till trädet och satte sig tillrätta. Kaye gick lugnt men raskt tillbaka till övervakningsrummet och stängde dörren.
Han väntade och andades. Ugglan satt med ryggen mot honom, men han tog några bilder i alla fall. Sedan ljöd en djup, nästan ohörbar, ton någonstans nära det blå, vadderade taket. Ugglan sträckte på sig och bredde ut vingarna, som tycktes nå från det lilla rummets ena vägg till den andra, flög dit ljudet verkade komma från innan den girade och återvände till trädet. Sedan dök en högre ton upp. Ugglan lokaliserade ljudkällan nästan genast. Tonen därefter hade ungefär samma höjd, men spelades upp på nästan ohörbar volym, fast uppenbarligen tydlig för ugglan. Sedan blev ljudet mycket skarpt och högt, nästan plågsamt. De påföljande tonerna måsta ha legat utanför det intervall han kunde uppfatta, för fågeln lyfte  två gånger i olika riktningar trots att han inte hört någonting. Sedan ljöd ytterligare några toner, en stark i mellanregistret, en annan svag och låg, nästan som ett muller, som ugglan upptäckte snabbt och precist. Slutligen öppnades dörren till övervakningsrummet och någonting rasslade i den tjocka träullen på golvet. Ugglan bredde genast ut vingarna, precis som förut under fullständig tystnad. Han tryckte av distansutlösaren flera gånger. Någonting studsade ett par gånger bland spånen och sedan återvände ugglan till det kala trädet med bytet i klorna och började äta på musen. Efteråt rörde fågeln sitt huvud från sida till sida och rättade till vingarna.
Kaye återvände från övervakningsrummet, med handsken på, och höll upp den mot ugglans fötter. Det fanns inte ett spår kvar av musen, inte ens några pälstussar bland träullen. Ugglan vred lite på huvudet innan den klev upp på Kayes hand och dess klor sjönk in i lädret. Forskarassistenten strök dess mjuka, breda bröst medan han höll ögonen på fågeln. Ugglan rullade med ögonen och hoade. Sedan bar han tillbaka den till uggleburarna.
”Hur gick det?” sade Kaye då han återvände.
”Jag tycker att det gick riktigt bra, ” sade han. ”Jag tog rätt många bilder men kommer inte att veta hur de blev förrän jag har sett dem på en skärm.”
Kaye nickade. ”Bra,” sade han. ”Jag har fler ugglearter att fotografera, men det är ingen idé att göra det innan vi vet hur de här blev. Ring eller skicka ett meddelande när du vet”.
”Det ska jag göra” sade han.
”Har du bråttom?
”Inte särskilt. Jag måste bara packa ihop.”
”Ge mig ett par minuter så följer jag med dig ut. Nu när bilderna är på gång måste jag skriva klart artiklarna, så inga fler experiment i kväll.”
”Självklart” sade han.
Kaye återvände till inspelningsrummet och ljuset slogs på.

Han stängde av fjärrkontrollen och kameran, packade ner objektivet och kamerahuset i väskan, fällde ihop stativet. Genom glaset såg han Kaye läppja på sitt kaffe medan han skrev på ett av tangentborden. Efter ett par minuter kom forskarassistenten tillbaka, släckte lampan i övervakningsrummet och låste dörren.
”Klar att gå?”
Han nickade.

De körde under tystnad, precis som kvällen före. Gatorna var tomma och kyliga och ett långsamt duggregn tecknade cirklar runt gatlyktorna. Alla ljud var tjocka och avlägsna, som om de vore kvar i det ljudisolerade fågelrummet. Han kunde se bikupetornen lysa i fjärran, men de verkade inte komma närmare. Kaye fortsatte längs gator kantade av gavelförsedda hus med gammalmodiga burspråksfönster och snidade dörrkarmar. Tjocka men välansade buskage skiljde trädgårdarna från varandra och trottoaren utanför. Kaye bromsade in vid ett hus målat i en ljust orangebrun nyans med svarta fönsterkarmar och smala ändbeslag som sköt ut från taket. En låg grind i smidesjärn ledde till den korta trädgårdsgången som ledde fram till den orangemålare dörren där en stor brödgran tornade upp sig.
”Vill du komma in på en kopp kaffe?” frågade Kaye.
Det ville han.

9. Han visste inte hur många fotografier Kaye behövde för sina artiklar, men han gjorde flera serier av varje uggla och blev nästan lika van vid deras rörelsemönster och energi som  vid forskningsassistentens. Han väntade på Kaye vid hissen till sjätte våningen. Någon hade ställt en sliten, röd kontorsstol intill dörren. Han var uppenbarligen inte den enda som brukade vänta där. Den färggranna möbeln var en hård historia med armstöd som vickade när man satte sig och klädsel i grovt och stickigt ylletyg.
Kaye dök upp runt hörnan från hallen som ledde till hissarna, gav honom ett snett leende och klev upp för gallertrapporna till den låsta dörren. Han log tillbaka, reste sig från soffan och plockade upp kameraväskan. De hade tillbringat natten i sovrummet på andra våningen i forskarassistentens gammalmodiga hus utan att först ha jobbat med ugglorna. Det hade varit oväntat, men kändes, åtminstone för tillfället, för bra för att han skulle bli obekväm. När han gick förbi forskningsassistenten och klev in i trapphuset kände han en varm hand längs kinden. Han vände sig till hälften mot honom och log innan han fortsatte upp för trappan. Dofterna och ljuden i kapprummet, rummet med mössen, ugglerummet och övervakningsrummet var nu så bekanta att de verkade vardagliga, rentav lugnande. Som alltid när han var där undrade han hur han skulle känna när jobbet var klart och hur mycket han skulle sakna det. Kaye gick in i inspelningsrummet för att slå på datorerna och inspelningsutrustningen.
Han ställde upp stativet och kameran i sin vanliga hörna i det konstgjorda landskapet och hukade med fjärrutlösaren i handen i väntan på forskarassistenten. Kaye kom ut ur det ljudisolerade rummet och kom tillbaka med en av de största ugglorna på handsken, en mörkbrun fågel med bronsfärgade ögon och långa fjädertofsar som liknade öron på var sida om huvudet, och lyfte upp den i trädet för att påbörja experimentet.

Efteråt tände Kaye ljuset i inspelningsrummet för att signalera att experimentet var över och att han kunde plocka undan kameran. När han fällde ihop stativet hördes med ens kraftiga vingslag, en snabb rörelse genom luften och ett dämpat skrik bakom honom. För ett ögonblick förstod han inte vad han såg. Ugglan hade flugit från trädet och gripit tag om Kayes huvud med klorna. Fågeln flaxade och fladdrade med båda vingarna utsträckta, ett vingspann som måste ha motsvarat en vuxen människas längd. Fjädrar, små bitar träull och blodstänk slog mot väggarna och golvet. Kaye drog i ugglans ben och kropp, men det hjälpte inte.
Oväsendet måste ha varit kraftigt, men hade för tillfället bleknat bort. I stället tycktes allt han såg träda fram i hög skärpa och tiden sakta ner. Han korsade det lilla rummet till ugglan, grep tag om de mörka, fjälliga benen med ena handen och Kayes huvud med den andra för att skilja dem åt. Men ugglan gav sig inte utan borrade in klorna älskarens kött. I kaoset av blod och hår och fjädrar kunde han inte se om ugglan rev efter Kayes ögon, vilket han fruktade mest. Han slet i ugglans ben igen, men dess form var så olik allt han tränats för och han visste inte vad han skulle ta sig till. Hur tvingar man ett vilt djur att släppa sitt byte? Genom att spruta vatten på det, skrika eller slå det? Kaye ropade något om att inte skada ugglan.
Han drog hårdare och lyckade få loss en enda klo, men ugglan hackade på hans hand och han släppte benet av reflex. Kayes ansikte och skjortbröst var nu dränkta i blod. Huvudskador blödde visserligen alltid kraftigt, men hur mycket skulle Kaye tåla? Han tog tag om ugglans huvud, lyckades på något sätt hålla undan näbben och grep med den andra handen tag om ugglans hals. Djuret stelnade till och skrek, som om den kände igen det som ett dödsgrepp. Han vred hårt tills kotorna lossnade, som muttrar lösgör sig från skruvar. Ugglan skrek och skälvde till några gånger och släppte en stinkande massa från analöppningen innan den, slutligen, spastiskt föll bort från Kaye.
Det fanns inget särskilt ögonblick då ugglans liv upphörde, bara en förslappning i musklerna och ett avtagande av den vilja och rörelse som tidigare hade funnits i dem. På så sätt var döden okomplicerad.

Kaye höll om sitt huvud, blod sipprade fram mellan fingrarna. Han hjälpte Kaye att lägga sig ner och placerade honom i framstupa sidoläge. ”Jag ringer efter en ambulans”, sade han.
”På väggen” mumlade Kaye under vad som såg ut som en mask av blod och klumpar av lockigt hår. Telefonen hade larmnumret skrivet på upphängningen med tjock tuschpenna. Han slog det och gav akutpersonalen vägbeskrivning och dörrkoder till institutet. Sjukhuset låg bara några hus bort på campus.
”Vi kommer med en gång,” sade personen i andra änden”Lägg inte på, vi instruerar dig.”
”Det går inte,” sade han. ”Patienten är i etta annat rum.”
”Kan du första hjälpen?”
”Ja” sade han. ”Jag hjälper honom och väntar på er där”.
Utan att vänta på svar rev han upp första hjälpen-kitet som fanns vid nödduscharna och tog med sig allt bandage och alla sterila kompresser han kunde hitta.

När han kom tillbaka till ljudkammaren blödde Kaye fortfarande, men andades. Han började lägga om forskarassistentens sår. Kaye hade lyckats skydda ögonen, men skalpen hade fått djupa, röda revor.
Kaye öppnade ögonen, blicken svag och fjär, och började försöka sätta sig upp.
”Nej,” sade han och lade handen mot Kayes bröst. ”Ligg still, ambulansen är på väg.” Han ville inte att Kaye skulle se allt blod. ”Hur känns det?” sade han, för att distrahera forskningsassistenten från omgivningarna.
”Du dödade ugglan” stönade Kaye.
”Jag var tvungen,” sade han. ”Den vägrade släppa”. Han drog ner dragkedjan på sin skyddsoverall, klev ur den och bredde ut den över Kaye. Den var tunn, men bättre än inget, och den dolde en hel del av blodet.
”Du dödade ugglan,” mumlade Kaye under den.

Eftersom han inte var nära anhörig fick han inte följa med Kaye i ambulansen, men ambulanspersonalen gav honom ett telefonnummer att ringa och hänvisade honom till rätt våning på sjukhuset. Han gick tillbaka till rummet med mössen och tvättade händerna i den runda vasken med flytande tvål från vägghållaren, glad över att kranen hade en rörelsesensor så att han slapp kladda ner handtaget. Efteråt sköt han kranen fram och tillbaka för att skölja bort blodet, och drog fram en stor mängd pappershanddukar. Han torkade av händerna, sedan ytorna kring vasken, öppnade sophinken och slängde de fuktiga handdukarna.
På namnlistan vid dörren fanns ett namn han kände igen: Narayan, en av Kayes post doc-kolleger, som såvitt han kunde förstå utifrån Kayes berättelser om institutionen var hans överordnade. Han fuktade lite fler pappershanddukar med kallt vatten och torkade bort blodet från telefonluren och hållaren. Sedan slog han kollegans nummer.
”Narayan här,” sade en mansröst.
”Förlåt att jag ringer så sent,” sade han, ”men professor Kaye har råkat ut för en olycka i ugglerummet. Oroa dig inte, han är på väg till sjukhuset, men det är väldigt rörigt här”.
”Vad hände?”
”En av ugglorna gick till attack under ett experiment”.
”Hur mår Kaye? Och ugglan?”
”Professorn kommer att bli bra,” sade han. ”Han blir i alla fall omhändertagen av bra personer nu. Ugglan…klarade sig inte.”
”Jag förstår,”sade Narayan. ”Är du student eller…?”
”Jag är institutionsfotograf. Jag har fotograferat ugglorna tillsammans med Kaye.”
”Just det,” sade Narayan. ”Kaye nämnde det. Jag, jösses, vilken chock, vem kunde tro att en uggla faktiskt skulle…”
”Jag borde åka till sjukhuset,” sade han. ”Ugglan är fortfarande här.”
”Jag kommer med en gång,” sade Narayan. ”Kan du meddela mig vilken våning Kaye ligger på när du kommer till sjukhuset?”
”Det ska jag,”, sade han. ”Tusen tack.”

Han lämnade kameraväskan där den stod, tryggt bakom två dörrar med kodlås, skrev in Narayans nummer i sin telefon, hämtade sin rock i kapprummet och tog hissen ner till första våningen. Den ljust upplysta interiören fick honom att känna sig som en sömngångare, eller som om han drömde. Han insåg med ens att skjortan var full av olycksbådande fläckar och tog av den, inspekterade sin t-shirt och sina byxor fram och bak i spegelväggarna medan han undvek sitt eget ansikte. Han rullade ihop den blodiga skjortan och satte på sig rocken i stället.
Några månader tidigare hade nyheterna flera gånger visat bilder av en saknad universitetsstudent från en hiss på något hotell. Den unga kvinnan hade också påbrå från den östra kontinenten och reste ensam på den västra kontinenten, där hon bodde. Hon hade checkat in på ett lågprishotell som, vilket hon förmodligen inte visste om, historiskt varit skådeplats för flera mystiska dödsfall. Videon från hissen var det sista någon sett av den unga kvinnan. Via övervakningskameran hade några av hennes sista ögonblick i livet sänts ut till, och bevittnats av, miljoner människor, men först efter att hon redan var borta, efter att hon rört sig bortom räckhåll för alla andra, utanför den upplysta trygghetssfär som skapats av civilisation och gemenskap, och in i mörkret bortom. Flera veckor senare hade hennes kropp hittats flytande i hotellets vattencistern på taket efter att gästerna klagat över att vattnet ”smakade konstigt”.
I hissen hade den unga kvinnan tryckt på flera knappar innan hon lutade sig ut genom dörren och och kikade ut i korridoren, som om hon kontrollerade om någon eller något förföljde henne. Hon gick tillbaka in, hukade i ett hörn och tryckte på alla knappar på panelen. Han hade tyckt att det såg ut som om hon inte kunde se numren på panelen och behövde luta sig fram för att kunna läsa dem. På de foton som offentliggjorts hade hon burit fyrkantiga glasögon med röda bågar, men i hissen hade hon dem inte på sig. Varför var hon i hissen utan glasögon om hon nu såg så dåligt? Efter att hennes kropp hittats hade hennes död förklarats vara en olyckshändelse eftersom det inte fanns några bevis på att någon skulle ha gjort henne sällskap till taket.
Han var övertygad om att universitetshissen också hade en kamera och han förställde sig hur det han skulle framstå, om klippet någonsin sändes, då han i sin egen förvirring och upprördhet desperat försökte torka bort blodfläckar från sin skjorta.

———

Ute var det mörkt och tyst. Det hade slutat regna, men den dimma som vilat över staden hela våren och sommaren låg fortfarande kvar. Gatan utanför institutionen för biologiska vetenskaper var tom, gatlyktorna lyste som avlägsna månar i diset. Han kunde inte komma ihåg vad gatan hette och var osäker på om något taxibolag skull veta vilken byggnad det rörde sig om ifall han ringde dem och beställde en bil till universitetsområdet utan att veta adressen. Det fanns inga gatuskyltar i närheten, så han började gå längs vägen mot studentcentret. Det borde fortfarande vara öppet, och vanligtvis stod  en eller ett par taxibilar utanför.
Den fuktiga luften svalkade hans ansikte och händer. Han luktade på fingrarna. De doftade av koppar, träull och djurspillning, trots att han tvättat sig. Han hoppades att han inte stank på samma sätt han brukade göra efter strid. Framlyktorna på en lastbil som stod parkerad på trottoaren reflekterades i de små droppar som hängde i luften. Han stirrade på fordonet. Logotypen på fronten och sidorna framträdde i pastellrosa, blått och grönt, med chokladöverdragna rån och röda och gula glasspinnar som dansade omkring den. När han närmade sig glassbilen spelade den en munter melodi och förarens ansikte dök upp i vindrutan. Han skakade på huvudet och fortsatte.

Telefonen ringde. Han ryckte till och andades sedan långsamt ut innan han plockade upp telefonen ur rockfickan och svarade.
”Vad är det som låter?” frågade Katsuhiro, hans yngre bror. ”Är du ute och köper glass såhär dags?” Melodin från bilen avtog, men inte tillräckligt fort.
Hans första impuls var att lägga på för att hålla linjen öppen ifall Kaye eller någon från sjukhuset ringde, men han kunde inte göra så när han redan svarat, så nu var han tvungen att komma på ett sätt att snabbt avsluta samtalet. ”Nej,” sade han och koncentrerade sig på att hålla spänningen borta från rösten. ”Inte egentligen.”
Katsuhiro skrattade lite åt hans korthuggna tonfall, men verkade mer spänd.
”Jag ringde bara för att bjuda in dig till mig på fredag kväll, på öl och snacks. Vi testar ett nytt spel och måste rapportera alla buggar vi hittar men det är en genomarbetad betaversion så den borde funka bra. Det är väldigt vackert. Miljöerna är enorma och och det finns massor att göra, storyn är  bra och grafiken är fantastisk. Det blir mest kul och inte så mycket jobb”.
Att träffa Katsuhiro och hans vänner var det sista han ville. Han hade alla skäl i världen att tacka nej, men inga han kunde dela med sig av och ett nej skulle behöva följas av en ursäkt som åtminstone lät trovärdig. Trots att han försökte kunde han inte komma på någon vit lögn, hans medvetande var för upptaget med att sortera upp den senaste tidens händelser.
”Ja?” började han och hoppades att lite press skulle få igång hjärnan i sista sekunden.
”Varför inte?” Ingenting. Han kramade telefonen tills den knakade.
När de var tio och tolv hade Katsuhiro en gång sagt till honom att ”Vi måste gilla samma sak, för vi är bröder.”
”Det måste vi absolut inte.” hade han sagt till Katsuhiros högljutt sorgsna tårar. Efter det hade de gått åt varsitt håll i nästan alla avseenden, i synnerhet beträffande deras fars kultur.  Han insåg att han tyckte om traditionell scenkonst, arkitektur och konsthantverk, trots att han kände en distans till det. Katsuhiro å andra sidan föredrog landets utbredda populärkultur med spel, animation och film, och ägnade flera år åt att lära sig språket ordentligt, för att senare söka jobb som översättare av datorspel och film. Han hade alltid imponerats av Katsuhiros kulturella flexibilitet, då han själv undvek familjesemestrar till både moderns och faderns hemländer så tidigt han bara kunde. Först genom att delta i olika sportturneringar och senare genom att sitta husvakt, läsa sommarkurser eller arbeta. Först i vuxen ålder hade han och Katsuhiro hittat gemensamma intressen, som de delade under korta och oregelbundna perioder.
När hans bor slutligen lade på och han kunde stoppa tillbaka telefonen i rocken, med handen öm  och märkt av telefonens kanter.

———

På universitetssjukhuset stod han inte ut med tanken på det lilla spegelklädda utrymme som var ytterligare en hiss, och särskilt inte med människor i, så han tog det trapporna i det betongklädda trapphuset två steg i taget. När han flämtande stod i en korridor på den våning Kaye hade förts till berättade en sjuksköterska att forskarsassistentens sår hade tvättats, sytts och lagts om, att patienten fått en stelkrampsspruta och antibiotika och skickats hem.
”Har ni verkligen skrivit ut honom?” sade han. ”Han förlorade så mycket blod.”.
”Patienten var ung och vid god hälsa och vi ger bara blodtransfusioner när det är absolut nödvändigt.” sade sköterskan och gav honom en skarp blick.
Han nickade. ”Jag hoppas att han inte gick hem på egen hand.”
”Nej, någon kom och hämtade honom,” sade sjuksköterskan. ”Oroa dig inte, jag är säker på att din vän kommit hem ordentligt.”
”Tack.” sade han.
Han gick ut genom sjukhusets huvudentré och mot busshållplatsen tvärs över gatan. På vägen dit och medan han väntade på bussen var han på väg att ringa till Kaye två gånger. I stället skickade han ett meddelande till Narayan när han satt på bussen och blundade för att slippa det skarpa ljuset från taklamporna.
I bikupetornen hade Michael släppt in sig själv i lägenheten, lagat mat åt dem båda och ätit.
”Förlåt att jag är sen,” sade han och tog av sig skorna och hängde upp jackan vid dörren. Professorn jag arbetar med blev blev tvungen att åka till sjukhuset.”
”Hur mår han?” frågade Michael. ”Vad hände?”
Han gnuggade sig i ansiktet. Han mådde förfärligt. ”En av ugglorna attackerade honom. Någonting måste ha skrämt den.” Han gick in i badrummet och öppnade kranen.
Michael var en tyst skugga i dörröppningen.
”Och du då, mår du bra?”
”Ja,” sade han. ”Ska bara tvätta av mig lite.”
Han vred på kranen och tvättade händerna noggrant innan han torkade av ansiktet och halsen med kallt vatten. ”Tack,” sade han ”För att du lagat mat och för att du har väntat.” Michael lutade sig mot honom och gav honom en kram.
Senare ändå, när Michael var en varm silhuett bredvid honom i det dämpade ljuset från sovrumsfönstret snurrade bilderna av hur ugglan slet sönder Kayes ansikte runt, runt i hans huvud och han ville kliva ur sängen, ta på sig kläderna igen och springa sin väg det fortaste han kunde. Men så insåg han att han var hemma, och han tvingade sig att ligga kvar och svettas bland lakanen medan han hörde Michael sova i det kvava mörkret.

Nästa morgon tog han bussen till den äldre delen av staden och gick den korta biten från hållplatsen till Kayes hus. Alla fönster var mörka och det var tyst. Dimman pärlade sig på de triangulära blad som likt rustningsplattor täckte brödgranens stam, pärlor som fångade det grå ljuset. Luften doftade av jord och regn, med en underton av röta. Han tryckte på dörrklockan, hörde den ringa innanför, och väntade. Om Kaye låg till sängs, vilket professorn borde göra, skulle det ta tid för honom att ta sig till dörren. Han hoppades att Kaye i stället skulle öppna det nedre högra sovrumsfönstret och släppa ner nyckeln som han ofta gjort förut. Men inga steg i trappan hördes, inget knarrande i golvet bakom dörren, och inget fönster öppnades. Han ringde på klockan igen. Kanske sov Kaye? Kanske borde han ha ringt innan han kom? En tredje signal förde med sig ännu mer tystnad.
Han vände sig om och påbörjade den korta promenaden tillbaka till busshållplatsen medan han slog Kayes nummer.
”Var snäll och lämna ett meddelande efter tonen.”
Han ringde Narayan i stället. ”Har du sett Kaye i dag?” sade han efter att ha presenterat sig. Hans kinder och händer var fuktiga av dimman.
”Det har jag inte,” sade Narayan. ”Jag antar att han är hemma och tar hand om sig själv. Åtminstone borde han vara det.”
”Hur såg ugglerummet ut?”
”Förfärligt. Jag ringde universitetets städservice, men allt blod verkade farligast jag torkade upp lite först och kastade det i tunnan för riskavfall innan de kom. Men allt är i ordning nu.”
”Vad hände med ugglan?”
”Jag lade den i frysen för att kunna dissekera den senare. Vem vet, den fågeln kan ha varit sjuk, skadad eller ha haft någon slags parasit, som orsakade det förändrade beteendet.”
Han nickade. ”Säg till om det är något jag kan hjälpa till med.”
”Det finns inte så mycket att göra åt ugglan nu,” sade Narayan. ”Men hellre den än professor Kaye. Hur illa skadad var han?”
”Jag kunde inte se såren ordentligt, de behövde tvättas först,” sade han. ”Men jag är rätt säker på att ugglan missade Kayes ögon. Han skulle inte blivit hemskickad så snabbt annars.”
”Bra poäng. Det kan inte ha varit så allvarligt då.”
”Jag lämnade kameraväskan i ugglerummet, men hämtar den så snart jag kan. Om Kaye ringer i kväll, kan du hälsa från mig?”
”Självklart”

Han laddade över, gjorde i ordning och skickade iväg den sista omgången bilder till Kayes e-postkonto. Sedan skickade han professorn ett meddelande i vilket han önskade honom god och snabb återhämtning. Han åkte inte förbi Kayes hus, eftersom han tänkte att professorn behövde sömn för att läka. I stället åkte han hem till bikupetornen.
Han skickade ett meddelande till Michael, men fick inget svar. Kanske var Michael kvar på jobbet och förberedde de matematiska simuleringar av finansiella risker som skulle köras under natten. Han duschade och satte på sig en frottémorgonrock och tofflor han snattat från ett hotell utomlands, hasade ut till hissen och upp till poolen. När huset anlades verkade en pool på översta våningen förmodligen som en bra idé för att locka fler köpare till de överisade lägenheterna, i stället för ytterligare några stora och ännu mer svårsåld takvåningar, men nu när tornen var byggda och bebodda verkade inte många av dess invånare ha tid eller lust att utnyttja de stora ytorna och vattnet.
Som vanlig om kvällarna var det kalla rummet med det välvda glastaket tomt, och vattenytan stilla. Han klev ur tofflorna och lämnade morgonrocken på en av de vita plaststolarna längst bort från poolen så att den inte skulle bli blöt. Sedan dök han i och simmade två längder, femtio meter, under vattnet med långsamma, målmedvetna simtag, avslutade varje armtag innan han påbörjade bentaget. När det var klart crawlade han femtio längder, tyst, i mörkret. Efteråt flöt han på vattnet en lång stund medan han såg molnen, stjärnorna och galaxens centrum stiga upp över träsket och stadskärnan i fjärran och det kändes som om varje klart lysande punkt rörde sig och levde inuti honom.

”I bland när jag tänker på dig är det som om ingen finns där,” sade Kaye till honom en gång. De låg på den breda sängen på andra våningen i Kayes hus. Liksom vardagsrummet på nedervåningen var sovrummet fullt av antika möbler i rödbrunt trä, med snidade ben och miniatyrpilastrar: den bastanta dubbelsängen, en garderob med dubbeldörrar med matta, ovala speglar och två nattduksbord. Pocketböcker, inbundna volymer och böcker med skyddsomslag blandade med akademiska tidskrifter och fotografier låg staplade runt sängen.
”Jag är här,” sade han. ”Det är jag alltid”.


Berit Ellingsen har skrivit två romaner, Not Dark Yet och Une Ville Vide, samt novellsamlingen Beneath the Liquid Skin. Hon har publicerats i bland annat W.W. Norton’s Flash Fiction International, SmokeLong Quarterly, Unstuck och Litro samt nominerats för Pushcart Prize, Best of the Net och the British Science Fiction Association Award. Berits senaste bok, Vessel and Solsvart, en mörk sagosamling, kommer ut i mars 2017.

Not Dark Yet (Two Dollar Radio, 2015): Brandon lämnar sin pojkvän för ett tillbakadraget liv på landet efter att en affär med en biologiprofessor slutar med att Brandon blir tvungen att döda ett försöksdjur. Något som aktualiserar svåra minnen från hans tid som militär. Han kommer snart  i kontakt med olika rörelser som på olika sätt försöker att hantera mänsklighetens påverkan på planeten. Not Dark Yet är en roman om kärlek och att förstå sin egen existens.