Siddharta Sebastian Larsson: Ur Yashodara

Siddhartha

I skuggan under träden, i skuggan av Himalaya, i ett palats byggt för kungar och drottningar, i tempelträdgårdens skugga levde Yashodara, den sköna prinsessan, de lärdes fruktan, tillsammans med Siddhartha, brahmansonen, det rastlösa lejonet, ämnad att bli kung över Shakya-släkten.
   Den heliga floden Ganga låg stilla och väntade på sitt nästa offer, men på det röda gruset, inne vid palatsets altaner, i grusgångarnas solsken bland tjänarna, vankade Yashodara av och an för att sedan slå sig ner vid ett hibiskusträd.
   Prins Siddhartha var saknad från sin jakt i videskogen. I tio dagar hade han varit borta från sin familj, från Yashodara, den längtande, och sin son, Rahula.
   ”När kommer far hem?” frågade sonen ivrigt, så som han redan frågat oräkneliga gånger denna dag.
   Ingen visste vad de skulle svara den orolige. Istället översköljdes den lille med tjänarinnornas gåvor, kyssar och lek. Yashodara visade inte sin son någon uppmärksamhet, hon satt kvar i skuggan i tempelträdgården, tittade på hibiskusträdets tjocka stam, klagade och bad: ”Siddhartha, varför dröjer du?”
   Hennes klagan hjälpte föga. Hennes böner försvann i vinden. Yashodara hade sett förändringen i sin makes ögon. Innan han gett sig av hade han sagt: O min tålmodiga, en dag tar livet slut för oss, en dag vandrar vi ut ur palatset för att ensamma möta världen. Hon visste att han inte längre log när Rahula log, ty Siddharthas panna veckades i mangolundens glans, vid tjänarnas lismande, vid de heliga offren, vid de dagliga tvagningarna, vid sin faders visa ord och vid brahmanernas färdiga formler.
   Efter ytterligare fem dagar klädde tjänarna Yashodara i en svart slöja, täckte hennes huvud och lät ett vitt linne dölja hennes kropp. Ingen föda fick intas, såsom skriften påbjöd. Ananda, prinsessans närmaste vän, försökte trösta henne. Han sa:
   ”O du tålmodiga, förlora inte hoppet! Ännu har tiden inte kommit. Himlen hade visat sina tecken om Siddhartha lämnat oss. Känner du inte hans närvaro, känner du inte hans puls i våra hjärtan och ser du inte hur han ler mot oss?”
   Nästa morgon hördes glädjerop från landbryggan, hornen tjöt sina sorglösa toner och tempelklockan fick hoppet att åter ta plats i palatset. Yashodara reste sig upp och tvivlet lösgjorde sina bojor: prinsen var tillbaka!
   Yashodara rusade bort till gårdsplanen, ivrig att trycka sitt bröst mot sin älskades hjärta, men allt hon såg var en ryttare som närmade sig tempelporten. Han stannade sin häst, bugade, korsade sina armar över bröstet och annonserade sedan:
   ”Er prins anländer när dagen är slut. Här lämnar jag till er gåvor, troféer från hans fångst, ty prinsen själv tar en omväg hem för att segla en tur på Gangas bifloder.”
   Genast började fotfolket i templet att samtala, arbeta och ta hand om de döda kadaver som ryttaren gett som ett bevis på att Siddhartha var den förnämsta jägaren i Ashokas rike. Allting skulle arrangeras, snart skulle prinsen vara hemma. Palatset skulle renas. Hästarna ställdes tillbaka i sina stall, fåglarna i sina burar och getterna föstes ut till fälten. Prinsen skulle inte bli besviken när han återvände. På detta sätt älskade man Siddhartha. Så älskade alla Siddhartha. Vart han än gick beredde han lycka och alla var glada i hans sällskap. Sig själv däremot, det visste Yashodara, beredde Siddhartha inte någon lycka eller behag. Lyckan fanns inte i hans hjärta när han mediterade i trädgårdens skugga, när han rengjorde sin kropp under kvällens försoningsbad eller när han offrade till gudarna i hopp om att njuta karmas frukter. Onda andar kastade sina rastlösa tankar in i hans medvetande. Ofta letade offerröken sig ner i hans strupes sår, fläktade för ett ögonblick, men försvann sedan likt Rig-Vedas verser ner för bergens sluttningar, oförmögna att hitta ett hem. Han var inte tillfredsställd. Tanken på att allt har ett slut låg som ett snöre runt den unge prinsens hjärta. Templet ska en dag förstöras. Faderns kärlek ska tina bort. Rahula ska bli sjuk. Yashodara ska bli sjuk. Rahula ska dö. Yashodara ska dö – alla ska dö. Siddhartha vägrade acceptera det faktum att stjärnorna en dag ska slockna, haven torka ut, bergen vittra och de ord som de lärde förkunnade skulle en dag falla i glömska. Tillfredställelse, tänkte han, är endast kortsiktig lindring av lidandet; medvetandet kräver alltid sina bilder och hjärtat får aldrig nog. Yashodara ska en dag bli gammal, sjuk och dö. Åren ska ta hennes skönhet, och Rahula, hans enda son, ska en dag mista sina naiva, lekfulla ögon. Vad var meningen med livet om allt ändå var övergående, om ett tillfredsställt begär bara ledde till nya otillfredsställda begär?
   Tvagningarna var renande, men kunde verkligen heligt vatten rena en smutsig själ, ty inte kunde väl vatten skölja bort synder eller förhindra dödens infinnande? Siddhartha hade under en kväll för längesedan frågat Yashodara: ”är dessa gudar vi ber till, dessa offer vi dagligen offrar och dessa bad vi försöker rena våra synder med, den enda meningen med livet?” Hon svarade honom inte, men tänkte tyst: kunde verkligen Vishnu vara meningen med livet, kunde Vishnu ha skapat mig? Nej, är det inte istället Yashodara, människan Yashodara, som ögonblick för ögonblick skapar sig själv?
   Yashodara hade bett Siddhartha att läsa Upanishaderna för att där hitta svar åt hans tvivlande sinne. Han fann följande vers: ”du är lika stor som det du ser.” Han lärde sig meningen utantill, upprepade den som ett mantra och ofta, när Yashodara varnade honom för att inte låta kungadömet stiga honom åt huvudet, svarade han med versen som mothugg.
   Så kom han äntligen, den utvalde, Siddhartha, på Kantak, som han älskat att rida på sedan barnsben, närmade han sig palatset med strid i blicken. Närmre och närmre kom den väntade. Yashodara slängde av sig den vita skruden och skyndade mot prinsen. Rahula, sonen som lösgjort sig från tjänarens knä, skyndade från andra sidan för att möta sin far. Siddhartha var fortfarande en ung man, med muskulösa armar och ett tilldragande utseende. Hans svarta hår föll i lösa lockar som landade på hans axlar, hans kinder täcktes av mörkt skägg och hans bruna ögon skimrade när han betraktade sina tjänare som knäföll för honom. Rahula kastade sig i den utvaldes armar. Siddhartha tog emot honom med en matt kyss mot kinden, släppte sedan förstrött ner honom och gick bort till Yashodara. Han tog hennes hand och de vandrade i tystnad, utbytte inte så mycket som ett endaste ord. Vördnad inför varandra fyllde deras gång. Alla som såg dem visste att de bevittnade ett heligt äktenskap. Tjänarna menade att de liknade Vishnu och Lakshmi, de gudomliga äkta makarna. Andra menade att det var Shiva och Ardhanari som förutbestämt deras kärlek.
   Prinsen besökte badet för att tvätta sig. Han var smutsig efter sin långa resa Han åt sin välkomstmåltid sittandes på en matta i det kungliga rummet. Han åt ensam. Studerade sin egen tystnad. Sen fortsatte han vidare ut till trädgården där hans fru och barn befann sig. De satt på långa blå mattor, utlagda under hibiskusträdet. Först nu började han tala om sin färd. Med glädje i ansiktet berättade han att två tigrar och en leopard sett sin död genom hans bössa.
  ”Leopardens skinn ska klä Rahulas soffa”, lovade han sin son.
   Den lille skakade på sitt huvud och sa:
   ”Rahula tycker inte om döda ting. Om Rahula ska ha skinn på sin soffa så kan Rahula döda ett djur själv.”
   Föräldrarna skrattade och Siddhartha sa:
   ”Pojkens lynne är så olikt mitt eget. Vid hans ålder lydde jag vad min far beordrade, åt det jag serverades och tänkte så som skrifterna förebådar. Yashodara, o älskade, jag är nyfiken på att se hur han utvecklas till en man.”
   Yashodara sa:
   ”Han är sannerligen mer ivrig än de andra barnen i hans ålder. Kanske blir han en lärd man. Förmodligen blir han trogen Rig-Veda. Han läser högt och reciterar verser varje kväll. Sen ber han mig att upprepa vad han läst. Men säg mig, o älskade, hur kan du vara nyfiken på vårt barns framtid, när du gång på gång flyr undan den?”
   Rahula hade sprungit iväg för att leka vid några buskar, trött på de vuxnas prat. Föräldrarna hade inte lagt märke till att han försvunnit. Men nu kom han tillbaks med tårar i ögonen. Han kastade sig i sin mors knä. Yashodara lyfte upp honom och sa:
   ”Vad är det min son?”
   Rahula svarade inte på hennes oro.
   ”Lugn, min gosse”, försökte Siddhartha. ”Tårar ska gråtas, inte skrikas.”
   Rahula lyfte sitt ansikte och sa:
   ”Varför äter ormen i vår trädgård upp sångfågeln? Den sjöng så vackert, men ändå ville ormen äta den.”
   Siddhartha vände sig till sin son och förklarade:
   ”Ormen var säkerligen hungrig. Precis som du är när du vaknar. Den var tvungen att äta för att bli mätt.”
   ”Men varför äta djur som sjunger så vackert!? Och varför ska den starkare ge sig på den svagare?”
   Siddhartha kastade en blick mot sin fru. Han hittade inget svar åt sin son, så Yashodara började:
   ”Ormen, min son, är Shivas följeslagare. Har du hört talas om Shiva?”
   ”Ja, Rahula vet”, sa han stolt. ”Ananda har berättat för mig. Shiva är ond, en ond gud som hatar allt och alla. Förstör och dödar gör Shiva.”
   ”Vet också min son namnet på den gode guden, som fyller oss med kärlek och som också har skapat denna värld?”
   Sonen sa:
   ”Rahula vet. Rahula vet att den gode guden heter Vishnu. Men det finns också en annan gud. Ananda har lärt Rahula att det finns en större gud, Brahman, som rymmer både Vishnu och Shiva. Men hur kan man förena gott och ont? Mor, kan man vara lite ond och lite god? Jag förstår inte.”
   ”Du vill veta allt på en gång”, sa Yashodara. ”Männen säger att Brahman är mäktigare än allt vi ser och rör vid. Ännu mäktigare än Vishnu och Shiva är den evige Brahman. Kanske far, en annan gång, berättar mer för dig.”
   Den lille var inte nöjd med svaret, men var tvungen att gå till sängs när Ananda kom för att hämta honom.
   Siddhartha däremot, var inte färdig med Rahulas fråga. Han frågade sin fru:
   ”Vem är Brahman för dig, min kära? Du talade så underligt: ’männen säger’. Menar inte du detta? Tror inte du på Brahman?”
   ”Nej, Siddhartha. Brahman är en gud som de vise har uppfunnit för att förklara vad de inte kan förstå. Men detta min prins, som jag nu delger dig, är ord och inte något som mitt hjärta verkligen erfarit. Jag delger dig tankar. Det är inte erfarenhet. Jag är långt ifrån den förståelse av världen som de vise bär på.”
   Siddhartha lät blicken falla mot tempelmuren, han hörde Gangas vågor i fjärran och Himalaya andades häftigt när de samspråkade:
   ”Du tror inte på Brahman. Men Yashodara, tror du inte heller på Vishnu och Shiva?”
   För en stund tvekade hon. Sedan såg hon in i Siddharthas ögon. Hon förstod att om hon svarade på hans fråga skulle hon ta de orättrådigas ståndpunkt.
   ”Nej, jag tror inte heller på dem, min kära.”
   ”Du tror alltså inte på något gudomligt? Var finner du din mening?”
   ”Det enda jag kan säga är att jag inte har mött Brahman. Jag har inte heller sett Shiva eller Vishnu. Är du nöjd nu, min kära?”
   ”Underligt är ditt tal. Låt mig nu ställa en annan, mer brådskande fråga. Har Siddhartha, o sköna, tillåtelse att fara?”
   ”Vad talar du om?”
   ”Jag måste ge mig av.”
   ”Vart ska du fara?”
   ”Dit där döden upphör, där lidandet inte existerar och där skönhet inte är förgängligt.”
   ”Det finns ingen sådan plats.”
   Siddhartha lyssnade inte, utan sa drömmande:
   ”Under månens silverstråk ska jag vila mitt sinne, under Bodhiträdet ska jag meditera till hjärtats önskningar tiger, och i andra människors ögon ska jag be om ingenting.”
   Siddhartha talade sakta, som för att inte oroa kvällsvinden som drog förbi.
   ”Väljer du då dig själv”, sa Yashodara, ”framför ditt eget barn?”
   ”Ända sedan Rahula låg i sin nävervagga, ända sedan solen doppade sitt ljus i hans bruna ögon, ända sedan han började i brahmanskolan har jag vetat att han kommer att klara sig själv.”
    ”Nåväl, då har du redan gjort ditt val, min kära. Lyft upp blicken och låt oss meditera en stund. Låt oss vara tysta istället för att förlora oss i oroliga tankar.”
   De gick och satte sig under hibiskusträdet, först Yashodara, och tio steg därifrån Siddhartha. Han la det ena benet över det andra, händerna i knät och med tummar och pekfingrar formade han en mudra. Han andades mjukt, djupt och doftande, som om han, likt ett nyfiket barn, luktade på en blomma. Han beredde sig att uttala orden: ”du är lika stor som det du ser”. Och om och om igen spelade han upp versen för sitt inre medvetande. Den stora insikt som versen dolde blottade sig nu för den blivande kungen.
   Yashodara satt stilla och andades med magen full av närvaro. När den tid som de alltid föresatte sig att meditera hade skyndat förbi reste hon sig. Kvällen hade kastat sina slöjor över dagen och det var dags för aftontvagning. Hon ropade på Siddhartha. Han svarade inte. Försjunken i sig själv fortsatte han sin meditation, han placerade tungspetsen mellan tänderna och fortsatte rikta sitt medvetandes pil mot Brahman, det eviga. Yashodara lät honom sitta, insvept och upprymd i sin egen längtan.
   Den kvällen bestämde sig Siddhartha för att sätta alla världsliga ting åt sidan och ge sig helt och fullt till världens förlossning. Hans största bekymmer var att han nu var tvungen att lämna den han älskade mest, Yashoda, vars själ och hjärta hade fångat honom i så många år.

Det var Jaishta månad. Månen hängde som en skärva på himlen. Kvällsvindens svala armar omfamnade Yashodaras sömn. Fönstren till sovrummet var vidöppna och natthimlens silverstrålar lyste upp rummet. Yashodara sov ljudlöst, men hennes natt var orolig och drömmen som spelades upp för hennes inre var underlig: en munk gav henne gåvor i form av kopparpengar och en kniv.
   Siddhartha stod en lång stund vid fönstret och tittade ut över staden. Gråten växte sig starkare och starkare i hans bröst. Han gick bort till sängen där Yashodara låg och tittade länge på henne. Hur kan jag lämna henne, tänkte han för sig själv, hur är det möjligt att lämna det man håller kärt? Yashodara vaknade till när Siddhartha tog hennes hand. Hon öppnade långsamt sina ögon, såg mot månljuset och sedan på sin man. Hon såg till sin förvåning att Siddhartha var klädd och hon störtade genast upp ur sängen.
   ”Vad har hänt?” sa hon. ”Du ska lämna mig!”
   Siddhartha såg ömt på henne, alltmedan hans läppar inte fann några ord. Hans hjärta fylldes av lidande. Rösten inom honom, som han så tydlig hört i meditation, och som kallat honom att förlösa världen, tystnade. Han sa:
   ”Yashodara, älskade, du är den enda jag någonsin haft kär. Endast du skänker mening i mitt liv. Du är den enda lindring jag hittat, men även dig är jag rädd att mista, även du ska förgås. Ty mina resor har lärt mig detta: allt är otillräckligt, fattigt, allt bär förgänglighet och död inom sig.”
   ”Jag ber dig, stanna. Stanna hos din son.”
   Yashodara reste sig halvvägs upp, la sina händer runt prinsens nacke, drog honom till sig och det var omöjligt för Siddhartha att lämna henne den natten. Men när morgonen kom stod han återigen vid fönstret och tittade ut mot staden. Allting var tyst och stilla. Nattens lek var över, och återigen kallade den gåtfulla rösten inom honom. Han kunde inte längre motstå sin livsuppgift. I deras gyllene säng såg han Yashodara sova. Han frågade sig: ”varför måste jag såra de efterlämnade?” och rösten inom honom svarade omedelbart: ”har du glömt din uppgift, stadens människor lider och du oroar dig för enskilda människors lidande.” Fram och tillbaka gick han mellan sängen och fönstret. Fram och tillbaka mellan rösten inom honom och det han såg vila i sängen. Hans visste att han var tvungen att lämna palatset. Försiktigt gick han än en gång fram till sängen. Det var en vacker bild som mötte honom: Yashodara sov med Rahula tätt intill sitt bröst och morgonsolen baddade deras ansikte med rött ljus. Han knäföll vid sängens ände och viskade:
   ”Jag lämnar dig nu, o Yashodara. Kommer du någonsin att förlåta mig? Kärleken är stor, Brahman är större. Banden är starka. Lidandet är oundvikligt. Men vi ska vara modiga, lova mig det. Om jag stannar här kommer jag att ångra att jag inte försökt hitta medicin mot livets plågor. Förlåt mig, min sköna. Detta är mitt farväl till alla jag älskat. När morgonen hittar dina ögon kommer jag inte att finnas här för att kyssa dina ögonlock, aldrig ska jag hålla dig i mina armar igen. Men Yashodara, jag ska söka, och om jag hittar vad jag söker så kommer vi säkerligen att ses igen. Kärleken har varit givmild i våra liv och den skall aldrig dö. Förlåt din prins, förlåt Siddhartha, förlåt honom. Adjö, min vän.”
   Varsamt lutade han sin panna mot Yashodaras fötter. Sedan reste han sig upp, smög ner till tempelstallet och sadlade Kantak. Han klappade hästen på nacken och sa:
   ”Rid! Rid fortare än ett löv virvlar i stormvinden. Många dagar har du fört mig till skogen för att sedan föra mig tillbaka till palatset. Men ikväll rider vi tillsammans för sista gången. Ikväll rider vi för att aldrig någonsin återvända.” 

Yashodara

Jaishta var den vackraste månaden på hela året. Trädgården fylldes av blommor, fågelsång, och främmande dofter: parfym från vårens källor. Fontänen i templets mitt droppade stilla och melodiskt. Olyckligt var det, att Yashodara skulle lämnas under denna vackra årstid.
   Facklor tändes i varje hörn av palatset. En harpa började spela sina trötta toner. Yashodaras kinder glittrade fuktiga och saltet på hennes läppar påminde henne om barndomens hopplösa försök att klättra i träd. Som vanligt, tidigt i ottan, spelade trummorna och männen som reciterade nere vid altaret väckte henne. Sömndrucken sträckte hon sig efter Siddharthas ansikte, men kände inte hans sammetslena hud och fick inte tag i hans svarta, krulliga hår. Hon öppnade ögonen, rullade över mot den andra sidan av sängen och upptäckte att Siddhartha inte var där. Hon visste att dagen för hans försvinnande var kommen, men det hon inte hade förutsett var att prinsen skulle ge sig av utan att ta farväl av Rahula. Ananda kom inspringande i sovrummet och klagade:
   ”Prinsen är försvunnen. Siddhartha är borta! Kantak är borta! De båda har ridit sin kos!”
   ”Lugn”, sa Yashodara. ”Här, håll mitt barn.”
   Ananda lyfte upp Rahula. Den lille sa:
   ”Har far lämnat oss?”
   Yashodara gav honom en trött blick och sa:
   ”Bara den som säger adjö kan ge sig av. Han har lämnat sig själv.”
   Ananda såg in i Yashodaras ögon och visste inte om det var hat eller tårar han skådade.
   ”Tvätta den lille, som brukligt”, sa hon sedan. ”Livet fortsätter som vanligt.”
   Nyheten om Siddharthas försvinnande spred sig som en löpeld i templet. Skräck fyllde allas hjärta. Ingen prins, ingen kung, tänkte man. Kungen grät, tjänarna grät, Ananda grät. Den enda som inte grät var Yashodara, ty hon förstod. Hon, den lugna, var den enda som anade prinsens intentioner. För henne var hans beslut oundvikligt och föga överraskande. Det hon däremot inte förstod var hans avsked. Hur kunde han lämna utan att säga adjö till den lille?
   Yashodara var döv inför tjänarnas klagan och kungens önskan om att hon skulle gå ut i skogen och leta efter sin prins. Världen blekande för var dag som gick. Utan Siddhartha var livet på klostret glädjelöst och förutan mening. Yashodara började månad för månad känna av den tryckta stämningen i templet. Hon fann inte längre någon njutning i blommornas färger, juvelernas prakt och musikens glädjetjut. När tjänarinnorna ville passa upp henne och rycka upp henne från tungsinnet, sa hon: ”Ni flickor tillhör inte mig längre, sök någon annan att tjäna, gå till ett annat palats och erbjud era tjänster, finn lyckan där och glöm Yashodaras kval.”
   En av tjänstefolket knäföll och bönföll henne att inte sitta instängd på sitt rum:
   ”Älskade Yashodara, prinsens utvalde, vi tjänare har varit så glada att få stå vid din sida, att få kalla oss din vän. Hur ska vi någonsin kunna lämna dig? Ge oss inte sådana lösryckta förslag! Låt oss alla dansa och festa här i trädgården ikväll! Vi menade vad vi sa igår, att vi skulle offra våra liv för att få se Yashodara glad och lycklig igen.”
   Yashodara blev rörd av tjänarinnas tal och sa:
   ”Må gudarna komma er till hjälp. Jag är också glad att kalla mig er vän.”
   Hon tog av sig sina juveler och halsband och spred pärlor och smycken till kvinnorna som alltid tjänat henne. Varje gåva följdes av en kyss på pannan. En ung flicka undrade oroligt:
   ”Vad skulle Siddhartha säga om han återvände och såg sin fru utan dessa juveler?”
   Yashodara skrattade och sa:
   ”En dag ska Yashodara skänka er alla sina saris, all sin rikedom och alla sina färgrika kläder. En dag ska även hon gå tomhänt genom staden.”
   ”Stackars Yashodara”, suckade tjänarna medan Yashodara lämnade trädgården.
   Med Rahula i armarna gick hon till badhuset. Hon klädde av honom och doppade honom i det varma vattnet. Rahula lekte med vattnet och skvätte häftigt mot sin mor. Hans ögon var hetsiga och hans rörelser yviga. Nyfiket och ofta frågade han:
   ”Var är far och när får jag återse honom?”
   Yashodara svarade honom med en kyss och sa:
   ”Min älskade son, om du är snäll så är jag säker på att du ska få se honom igen.”
   Rahula, den frågvisse, fortsatte:
   ”Vad heter pappas mor?”
   ”Hon kallades Maya. Mer vet jag inte.”
   ”Var hon lika vacker som du, mor?”
   ”Hon kom från en kungafamilj bortom Himalaya och jag är säker på att hon var vackrare än mig. Jag såg henne aldrig, ty hon dog i samband med fars födelse.”
   Yashodara tog tag i den stora svampen och skrubbade sin son så att han skrek.
   ”Sluta!”
   ”Du måste bli ren.”
   Rahula satte sig ner i badet och lät endast axlarna skymta upp ur vattnet. Ängslig och vetgirigt fortsatte han:
   ”Så far växte upp utan en mor?”
   ”Det är riktigt. Men mycket kärlek fick far från alla tjänare här i palatset.”
   ”Kan man få kärlek annat än från sin mor?”
   ”Visst, min son. Du kan även få kärlek från icke-mänskliga ting. Minns du när vi besökte Ganga och du sa att floden gav dig mer glädje än när du leker i tempelträdgården? Även skog och berg kan ge kärlek. Även en fjäril eller en myra. Även ormen i trädgården som du föraktar kan ge dig kärlek. Allt handlar om rätt blick och rätt visdom.”
   ”Tror du pappa har lämnat oss för att leta efter sin mor?”
   ”Vad menar du, min vackre son? Maya finns inte längre.”
   ”Varför kallades hon Maya?”
   ”Jag vet inte.”
   ”Har inte alla namn en mening?” sa Rahula oförstående.
   ”Det är sant, min kära, alla namn har en mening. Siddhartha betyder den som har nått sitt mål, den vakne i världen. Och mitt namn, Yashodara, betyder ’bärare av stolthet’. Och ditt namn Rahula föreslog en vandrare som sov över i palatset den natten du blev född. Vandraren bad om att du skulle heta Rahula så att jag och far skulle lära oss en av livets viktigaste grundsatser. Du kommer i sinom tid att förstå dess innebörd.”
   Medan hon tvättade sin son tänkte hon på allt hon hade uträttat i livet. Som dotter till Suppabuddha hade hon tidigt lärt vad rikedom och lyx innebar. Hon hade gift sig vid sexton års ålder och fött Rahula vid arton.
   Ananda kom nu inrusande till badet där den lille precis hade fått en handduk att torka sig med.
   ”Det är nu sjunde månaden i rad som vi har sänt ut mannar för att leta efter Siddhartha, din flyende make. Vad ska vi säga till honom, Yashodara? Vad ska vi säga så att han bestämmer sig för att återvända?”
   Yashodara gav Ananda en sval blick och talade:
  ”Säg honom ingenting.”
   ”Men, vi måste få honom tillbaka. Vem skall överta tronen?”
   ”Siddhartha återvänder inte”, sa hon och lutade sig fram mot Ananda. ”Rahula kommer att bli en bra kung.”
   ”Va!?” tjöt Ananda.
   ”Ge nu pojken mat, jag går upp till mitt rum och vilar.”
   Yashodaras skönhet var vida känd i det västra riket och hennes fägring lockade många hjärtan. När nyheten nått prinsarna i Shakya-släktens rike hade tusentals bett Maharajahn om hennes hand. Varje friare var en påminnelse om hennes makes avsked. De sände henne gåvor och djur. Stora elefanter och papegojor i alla dess färger lämnade prinsarna utanför tempelporten. Yashodara gick aldrig dit ner. Hon var antingen i sitt rum eller med Rahula i trädgården. Vad hon saknade var inte gåvor. Vad hon saknade var inte heller sin man. Det hon saknade var något ordlöst, något oförlöst.
   När Yashodara återvände till sängen som hon delat sju år av sitt liv med Siddhartha fann hon inuti sig själv en rastlöshet hon aldrig tidigare känt. Hon letade efter något att göra. Hon snurrade lockar runt pekfingret, hon räknade drömmar i natten och hon omfamnade täcket. Hon försökte somna om men kunde inte sova. Hon satte sig upp på sängen och reciterade verser tyst för sig själv. Hon somnade med en enda tanke: frid. Jag behöver frid, tänkte hon.

En dag vandrade asketer längs Gangas flodbädd. Utan mat besteg de Himalayas toppar och vid bergets fot korsades blickar, en spårlös förening med alla levande varelser, en överensstämmelse, en frambesvuren gemensamhet. I Himalayas öga djupnade himmel och jord, flöt samman i asketernas andetag. Oändlig tystnad följde i deras steg. I varandras ögon såg asketerna sina tidigare liv. Åskan ljöd och i regnet hängde livet sina hieroglyfer. När molnen skingrats och asketerna nått Yashodaras palats stannade de. De var vandrande män, nomader, torra och fogliga, vare sig gamla eller unga, vare sig rika eller fattiga. Deras skulderblad var blodiga och nötta. De var svettiga, varma, svedda av solen, främlingar inför världen, meningsbefriade vargar i människornas värld. Yashodara såg deras skoningslösa självförnekelse, deras doft av lidande, doft av rynkig hud och benrangel. De såg aldrig Yashodara, ty de lyfte aldrig blicken mot andra människor än samaner. Fattigt vandrade de vidare.
   Efter kvällsmeditationen samma dag sa Yashodara till Ananda:
   ”I morgon, min vän, innan solen går upp, går Yashodara till asketerna. Hon vill bli en asket.”
   Ananda bleknade vid hennes ord, försökte i hennes anletsdrag se om beslutet var oåterkalleligt.
   ”Jag förstår inte min vän. Du kan väl inte lämna ditt eget barn?”
   ”Om du någon gång möter Siddhartha igen, kommer du då att ställa samma fråga till honom?”
   Ananda visste inte vad han skulle tro, men han insåg, lika säkert som när pilen lämnar bågen, att Yashodara hade bestämt sig. Han mumlade: nu är det dags, nu går Yashodara också sin egen väg, nu har även prinsessans öde bottnat i henne. Han blev rädd och sa:
   ”O vördade, kommer konungen tillåta dig att följa asketernas väg? Kan detta verkligen vara rätt?”
   Yashodara läste ångesten i Anandas ögon och sa:
   ”O vän, låt oss inte orda om rätt eller fel. Siddhartha lurade konungens önskan. Även Yashodara ska ta sig förbi tempelporten. Och du, käre Ananda, får givetvis följa med. Även du har tjänat Yashodara länge nog.”
   ”Jag lämnar aldrig en uppgift som blivit mig given.”
   ”Bra. Då börjar jag en askets liv imorgon. Du går din väg och jag går min. Ändå ska vi aldrig skiljas åt.”
   Yashodara trädde in i sovrummet där Rahula låg och väntade. Hon stannade till så att han kunde få vakna till hennes närvaro.
   ”Är det du mor?” sa den lille som låg i sängen.
   ”Det är jag. Lyssna nu på mig. Detta blir vår sista natt tillsammans. Om ödet vill kommer vi kanske ses igen. Liksom Siddharthas mor lämnade honom tänker jag nu lämna dig. Mor vill följa samanernas väg. Förstår du? Oroa dig inte. Ananda kommer att ta hand om dig, tjänarna kommer att ta hand om dig och så småningom blir du en ståtlig kung.”
   Rahula tystnade. Han reste sig upp. Sängen var tom och stor. Sen satte han sig på knä och rabblade verser med stängda ögon. Yashodara ställde sig i dörröppningen på väg att gå, men ändå stilla. När Rahula så småningom öppnade sina små ögon sa han:
   ”Vad väntar du på? Gå då!”
   ”Du vet vad jag väntar på.”
   ”Tänker du stå där och vänta hela kvällen, hela natten och sen hela morgonen.”
   ”Jag tänker vänta, min son.”
   ”Du kommer att ge upp, mor.”
   ”Jag kommer inte att ge upp.”
   ”Du kommer att somna, mor.”
   ”Jag kommer inte att somna.”
   ”Du kommer att bli hungrig, mor.”
   ”Jag kommer inte att bli hungrig.”
   ”Du kommer att sakna mig.”
   ”Jag kommer att sakna dig.”
   ”Vill du då hellre sakna mig än att stanna här hos mig?”
   ”O Rahula, jag kommer alltid att stanna hos dig.”
   ”Då förnekar du att du kommer att lämna mig.”
   ”Yashodara ska följa sitt hjärta.”
   Aftonljuset föll in i rummet. Rahula såg att hans mors ben darrade. I hennes närvaro skymtade han emellertid ingen tvekan, och hennes ansikte dolde ingen ånger. Då förstod Rahula att Yashodara redan var långt borta, redan hade lämnat honom, hon var avlägsen precis som hans far. Han klev ner från sängen och bort till henne. Så talade den lille:
   ”Du kommer följa samanerna, du kommer lära dig att förneka livet, du kommer känna hunger och du kommer uppleva glädje. Om du hittar källan till allt lidande kom tillbaka och lär mig om det. Om du hittar roten till lidandet i världen kom tillbaka och visa mig var stjälken börjar. Om du hittar frid, kom inte tillbaka.”
   Yashodara vände sig om, hukade sig, satt på knä och såg in i Rahulas tårfyllda ögon. Hon la handen på hans axel och nickade milt. Med en kraftansträngning kom hon på fötter igen, darrade, bugade, och stapplade sedan ut ur rummet.
   När morgonljuset smekte bergstopparna i fjärran och var på väg att väcka det sovande templet, reste sig en skugga som hade legat ihopkurad som en boll vid tempelporten.
   ”Du är här”, sa Yashodara.
   ”Ja, jag är här”, sa Ananda. ”Jag har väntat på dig.”


Siddharta Sebastian Larsson: “SKAM. Ska vi börja där? Jag vill vara Vilde. Jag vill vara Noora. Jag vill vara Sana. Jag vill vara Eva. Jag vill inte vara någon av killarna. Därför skriver jag på en roman som Yashodara. Jag skriver poesi och prosa, och till våren kommer min tionde bok, diktsamlingen Femtio nyanser av Anna Achmatova.”

Yashodara – En indisk berättelse om de fyra juvelerna: Jesus hade sin Maria af Magdala och Muhammad hade sin Aisha. Men Buddha då? Hade han ingen fru? Varför har ingen skrivit om henne? Vem vet att hon ens existerade? Yashodara tar avstamp i frågan: vad skulle hända om Yashodara lämnade sitt liv som prinsessa, lämnade palatset och sin ende son för att bli nunna och söka Nirvana?