Ugglan satt med ryggen mot honom, men han tog några bilder i alla fall. Sedan ljöd en djup, nästan ohörbar, ton någonstans nära det blå, vadderade taket. Ugglan sträckte på sig och bredde ut vingarna, som tycktes nå från det lilla rummets ena vägg till den andra, flög dit ljudet verkade komma från innan den girade och återvände till trädet.

För ingenting med min sorg den våren var originellt. Det som drabbat mig formulerade jag i högst enkla meningar. Jag tänkte ”jag kan inte leva utan honom”, jag tänkte ”han var mitt livs kärlek”, jag tänkte ”han har krossat mitt hjärta”. Fullkomligt icke-litterärt.

När jag ser och tänker tillbaka på min födelseort ser jag inget annat än ett massivt BB, inget annat än ett stort BB – en födelseort alltså men ingen livsort – lika själlöst och sterilt som ett modernt sjukhus, samma jagade ansikten, samma njutningslösa och hopplösa tillvaro, en plats där allt bara handlar om att ta sig igenom, komma dit och sen lämna; en transitplats av sjukdom, födelse och död

Han satt redan på bussen när jag klev på, och gick av ett par stationer tidigare, precis invid en kyrka. Jag såg aldrig vad han hade på sig under sin rock, men föreställde mig att han arbetade som diakon. Präst var han definitivt inte.

Jane hämtar nyckeln till sommarstugan, som ligger längre norrut, och frågar henne om hon är säker på att hon vill låna den, där är så tyst såhär års. – Det gör ingenting svarar hon.